Stadshistoria i många skepnader

Ja, hur går det för stadshistorien, egentligen?

Frågan är svårt att svara på, inte minst då det finns väldigt många olika typer av stads- och kommunhistoria. Det finns dessutom ett stort intresse för den byggda staden i allmänhet, för konkreta platser, för särskilda byggnader och kvarter. Detta intresse bärs till stor del upp av hundratals hembygdsföreningar i hela landet. Hembygdsföreningar förknippas ofta med landsbygden och byarnas värld, men de tillhör också staden på många sätt och de är väldigt aktiva just i städerna. Dessa hembygdsföreningar klagar ofta över att de har för få unga medlemmar – och det må så vara. Men uppenbarligen strömmar många äldre människor till som upptäckt att de har tid och lust att förkovra sig genom att läsa, samla, tala och skriva om sin hembygd.

Det verkar i sammanhanget inte spela någon roll om medlemmen är född på denna plats eller inflyttad någon gång under sin egen historia. Tvärtom, rörligheten är och har alltid varit hög i Sverige, vad vi än vill tro om det så kallade gamla bondesamhällets stabilitet. Den är en myt, men myten förklarar kanske varför intresset för den påtagna hembygden är så stort. När livet är rörligt, hoppas vi att hembygden är stabil. Det finns ett stort behov av nostalgi och historiska minnen i ett samhälle vars medlemmar rör på sig många gånger under ett liv. Och denna hembygd är många gånger en stad.

Intresset för stadshistorien finns även bland kommunala politiker och tjänstemän. Det var dessa två grupper som stod bakom beslutet att vid ett möte på Stockholms börshus år 1919 grunda ett stadshistoriskt institut. Städernas historia skulle lyftas som en del av den svenska nationalstatens historia. Den väldigt snabba urbaniseringen just i början på 1900-talet skapade trångbodda expanderande städer. Det uppstod även ett behov efter att förankra dessa städer i sin historia, ett behov inte så olikt det man hittar i många hembygdsföreningar. Institutet samlar, förtecknar, publicerar och tolkar det rika källmaterial som finns kvar, främst på Riksarkivet och andra stora arkiv. Detta material användes sedan för att skriva städernas historia på ett akademiskt sätt. Det blev många stadsmonografier skrivna under denna veritabla guldålder för stadshistoria.

Men som andra guldåldrar så tog även denna slut. Fortfarande publiceras enskilda studier, men det går inte att komma förbi det enkla faktumet att genren befinner sig i en kris, som jag tror började någonstans på 1970-talet. Det finns flera anledningar till detta. Den modernism och framtidsoptimism som stod bakom att nästan alla städer rev sitt gamla centrum för att börja om grundades i övertygelsen om att städernas fattiga arv med sina träbyggnader inte skulle bestämma över stadens framtid. Historia blev i detta sammanhang en ointressant ballast som i det närmaste aktivt glömdes bort.

I samband med städernas omvandling försvann många byggnader och platser som kunde berätta, bevittna och visualisera en stads historia. Ett foto på ett museum kan inte ersätta denna fysiska närhet till historien. Fotografiet skapar en distans i och med att det reducerar upplevelsen av historien till det visuella, medan känslan för platsen, och den rumsliga upplevelsen, lukten och ljudet är borta. Men det är i många fall det enda som finns bevarat. Detta fotografi kan dessutom användas för att lägga till en berättelse om just den plats, byggnad eller person som syns på bilden.

Städernas modernisering och välfärdsstatens genombrott hänger ihop. Men märkligt nog är ännu inte välfärdsstaten, den moderna staten som byggdes ovanpå den gamla, en del av vår stadshistoria. Det finns inte ett museum i Sverige som berättar välfärdsstatens historia. Det finns enskilda berättelser om välfärdsstäder (jag ska återkomma till ett sådant exempel en annan gång). Men välfärdsstatens historia är en del av Sveriges urbana historia som fortfarande är närmast osynlig.

Det är därför dags att vi placerar dessa städer i ett historiskt perspektiv, inte minst då dagens välfärdsstat – om man fortfarande vill kalla den för en välfärdsstat – har omdefinierat städerna. Mycket av det som byggdes för ett halvt sekel sedan försvinner, när städerna än en gång till river sitt historiska byggnadsarv. Det som var modernt på 1970-talet har många gånger förvandlats till ett museum över en gammal modernitet som få städer vill bevara. Det är dags att vi undersöker dessa städer och lyfter fram dessa städer och deras urbanitet.

2 reaktioner till “Stadshistoria i många skepnader

  1. Vilken spännande text! Ser fram emot fler spännande artiklar.

    Gilla

  2. Intressant!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close