​Svenska städer lika som bär.

I många samtal om svenska städer återkommer klagomål över 1960- och 1970-talens moderniseringar. När välfärdsstaten var som starkast, när industrinationen bokstavligen och metaforiskt gick på räls, bestämde sig många städer och andra centralorter för att modernisera sitt centrum. Denna modernisering började vanligtvis med omfattande rivningar av trähus, gränder och små butiker. Den gamla kärnan försvann och ersattes av likformade centra med stora tomma torg. Förvaltningar och butikskedjorna flyttade in, lägenheterna och arbetsplatser trycktes ut till omliggande kvarter och förstäderna.

Endast ett fåtal städer vägrade följa i denna moderniseringsrörelse som verkställdes utifrån ett fåtal arkitekters planer. Det är därför inte att förundras över att många mindre städer och centralorter är lika som bär. Det är runt 50 år sedan våra städer omformades. Det är också runt 50 år sedan dagens kommuner kom till genom sammanläggningar och staden som säregen kommunform försvann. Staden, det urbana, finns dock kvar i vårt tänkande och moderniseras oförtrutet vidare.

Moderniseringen har inte stannat av, men alla städer och tätorter är inte längre med. Medan ett fåtal stora städer upplever nya rivningsvågor som skapar sociala konflikter, har många andra helt enkelt inte råd att hänga med. Efter den senaste moderniseringen för runt 50 år sedan följde i stället en avindustrialisering som lämnade många städer utan tillräckliga resurser och utan invånare för att kunna utvecklas. Industrier lades ner och lämnade öppna sår i staden. Även om nästan alla städer planerar för tillväxt är det långtifrån alla som får ta del av Sveriges fortsatta, men ringa urbanisering. Det är mer en omfördelning mellan städerna, där ett fåtal vinner på de mångas bekostnad. För tillfället är det främst ett antal högskoleorter som växer fort.

Trots stora skillnader mellan städernas möjligheter till fortsatt utveckling återstår en känsla av likhet mellan dem. De flesta – det gäller städer i alla storlekar – har bestämt sig för att förlägga handeln utanför sitt centrum. Kvar finns ett fåtal butikskedjor, caféer och second-hand-butiker. Även stora städer har därför ofta ett tomt centrum och få resurser för att fylla sitt centrum med liv igen. Moderniseringen på 1970-talet hade bilismens behov som ledstjärna.

Det är alltså städernas ofta bristande förmåga eller vilja att hitta egna lösningar som är problemet och gör att vi upplever dem som lika. De tänker stadsutveckling på samma sätt och följer fortfarande bilismens infrastruktur. Den enskilde invånaren har därför många gånger svårt att ändra sitt beteende.

Det är alltså frågan om det inte är just de städer som har råd att bygga stad igen och som ändå följer samma mall om vad vi för tillfället uppfatta som modernt (köpcentra, arenor, signaturbyggnader) som vi behöver diskutera. Att fortsätta tömma städernas centrum, fortsätta bygga bostäder och köpcentra på ett tryggt avstånd från stadens centrum vad i sin tur skapar ett bilberoende är problemet – och inte bara för miljön. En stad utan ett livligt centrum, utan en förtätning av funktioner (förvaltning, arbete, handel, kultur, uteliv, bostäder och parker) missar ett väsentligt mål – urbanitet. Och vad urbanitet kan vara för något, det skriver jag om en annan gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close