Om nostalgi och stadsbyggnad

Stadsbyggnadsfrågor vinner mark. Ett tydligt exempel på det är att frågan om medborgarinflytande i arkitekturfrågor har dykt upp inför valrörelsen 2022. Vallöftet rörde främst byggnadernas utseende, men medborgarinflytande är inte en självklar del av Sveriges byråkratiska modell, varför förslaget i sig är väldigt välkommet – i synnerhet med tanke på att etablerade institutioner med uppgift att värna stadsbyggnadsfrågor under de senaste åren har ställts alltmer utanför en process där de viktigaste besluten är fattade innan andra aktörer får komma in.

I både stora och små städer finns hembygds- och byggnadsvårdsföreningar som försöker påverka hur stadens historia i form av dess byggnader förvaltas. De kämpar en ojämn kamp mot ”moderniseringar” och tillhörande rivningar. Att ett framgångsrikt försök att stoppa Nobelbygget på Blasieholmen kunde jämföras med Almstriden 1971 säger något om energin och emotionerna i frågan. Många gånger undrar man ändå: Hur kunde det bli så här?

Bakom engagemanget i städernas byggnadshistoria finns det ett antal olika motiv. Vissa gånger handlar det främst om en kritik mot att stadsrummet säljs till privata investerare som river befintliga byggnader eftersom nya byggnader generar högre intäkter. Historisk arkitektur försvinner med hänvisning till att renovering uppges vara olönsam.

Andra gånger handlar det främst om försök att bevara en historisk plats eller signaturbyggnad för att de ligger till grund för en identitet som grundar sig på minnen av stadens historia. Otaliga stadshotell revs på 1960- och 1970-talet på grund av deras förmenta brister. Många av dem ersattes med kanske en bensinmack eller ett hyreshus, eller inget alls. Åk gärna till Filipstad för att se vad som återstår av en modernisering som var omodern redan när den genomfördes.

Det aktuella förslaget om ett större medborgarinflytande handlar dock främst om något annat. Det tar upp och driver på ett missnöje med själva dagens arkitektur, som anses kall och ful, i motsats till den arkitektur som var modern i Sverige fram till för ungefär 100 år sedan. Gamla byggnader med sina rika fasadstrukturer, lekfulla exteriörer och ett överflöde av detaljer kontrasteras därmed mot så kallade modernistiska lådor med släta ytor av glas, stål och betong.

Dagens arkitektur identifieras med en modernism som helt enkelt inte är självklar längre. Sverige ansågs i många år vara en världens mest moderna länder i bemärkelsen att framtiden byggdes på framsteg som i sin tur bröt med berättelsen om Fattigsverige. Arkitekturen blev till ett uttryck för denna tro på framsteg. På senare år har bevarandefrågor och Sveriges kulturarv fått mer gehör och större resurser. Bakom detta finns det en längtan efter tidigare samhällen och deras förmenta självklarhet och tydlighet.

Denna längtan efter en försvunnen plats i tid och rum kallas med ett låtsas-grekiskt ord för nostalgi. Nostalgin betecknar längtan efter något som inte längre finns eller som aldrig har funnits. Denna nostalgi kan ta sig kreativa uttryck, till exempel inom den arkitektur som sedan snart 50 år knyter an till en äldre estetik (kallad för postmodernism) eller som återskapar den rakt av.

Denna nostalgi handlar om en romans med den egna fantasin, om en känsla av förlust och rotlöshet. Många är medvetna om att det som längtas efter inte kommer tillbaka, men att denna försvunna tid är en del av den egna identiteten och ingår i ens egen biografi. Nostalgin präglas därför mycket av mor- och farföräldrarnas tid och deras berättelser om ett samhälle som präglades av ånglok och spårvagn.

Denna tid ska minnas för att skapa ett ”hem” som ger oss en känsla av tillhörighet. Nostalgin är stark och syns tydligt i förslaget om att medborgarna ska få inflyttande över arkitekturfrågor. I hela Europa, i synnerhet de länder där historisk arkitektur förstördes under andra världskriget, finns det en kritik mot modernismen för att den inte kunde återskapa tillhörigheten. Det pågår idag många projekt för att bygga kopior av signaturbyggnader och platser.

Det är oklart om denna rörelse kommer att nå sina mål, även om kraven på en nostalgisk, identitetsskapande stadsbyggnad står högt i kurs idag. Märkligt nog byggs nämligen fortfarande ”modernt”, även om kritiken av denna moderna estetik både är gammal och verkar växa. Byggföretagens ekonomiska intressen styr dock vår stadsbyggnad precis så som den har gjort i årtionden. Från politikens håll finns dessutom få konkreta förslag för att lokalpolitiken återigen ska ta kontroll över stadsutvecklingen på detaljnivå. Och det är synd. Det skulle nämligen stärka mångfalden i dagens smått monotona arkitektur, där många moderna städer ser ungefär likadana ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close