15-minutersstaden och eldsjälen

Några veckor före höstens kommunalval organiserade jag en politikerkväll i förorten där jag bor i södra Stockholm. Förorten ska enligt kommunens prognos växa fort de närmaste åren. Omfattande nybyggnationer av hyres- och bostadsrätter är påbörjade eller redan avslutade, många fler är planerade. Detta kommer förändra stadsdelen i grunden. Den förväntas växa till 1950-talets storlek i invånarantalet. Tunnelbanan byggs om och ut; en stor bilväg som separerar stadsdelen från grannförorten ska minskas i storlek och förses med en stadsbebyggelse. Den växande befolkningen ska också se till att det lilla stadsdelscentrum som ägs av en bostadsrättsförening kan öka sitt kundunderlag och fortsätta expandera.

Det går bra för denna förort. Den har en påfallande ung befolkning med jämförelsevis många barn. Samtidigt finns det dock ovanligt höga ohälsotal och en hög andel invånare med sjukersättning och sjukpenning.

Politikerna ombads att svara på frågorna kring kommunens möjligheter att gestalta den växande stadsdelen, kring kommunens insatser för att förbättra serviceutbudet (urbaniteten) och trivseln. Uppslutningen var bra. Fem av de åtta partier som är representerade i stadsdelsnämnden skickade sina representanter. Det var en bra stämning med konstruktiva debatter mellan lokalpolitikerna som kände till varandra väl över partigränserna. Det fanns ett uppriktigt intresse för stadsdelen, inte minst för att förbättra tryggheten. Sådana insatser behövs tyvärr.

Politikerna fokuserade mycket på utbyggnaden av skola och förskola, idrottsanläggningar och kulturutbudet. Kulturen ska stärka centrumet och grannskapet. Det kom däremot inga kommentarer om den sociala segregationen som antagligen kommer att öka, i och med att de nya invånarna är högre utbildade och bättre avlönade än den befolkning som redan bor där.

På frågan vad kommunen konkret kommer att göra och vilka investeringar som är möjliga för att utveckla stadsdelen fick diskussionen dock plötsligt en annan karaktär. Närmast som en reflex svarade flera politiker att staten eller staden inte kan skapa arbetsplatser och att de inte kan hjälpa ett förortscentrum som behöver rustas upp, när detta centrum ägs av en privat bostadsrättsförening. Tunnelbanan byggs inte av kommunen; den är regionens ansvar. Även två näraliggande stadsdelar, som under de senaste årtiondena genomgick omfattande förändringar, moderniserades inte alls med kommunala medel, enligt politikerna.

Istället ska enskilda föreningar och det lokala näringslivet organisera samarbeten som utvecklar stadsdelen. Först när dessa konkreta samarbeten och planer existerar kan kommunen engagera sig på olika sätt, menade politikerna över partigränserna och även från oppositionen. Denna grundläggande politikfråga – alltså frågan om politikens möjligheter – har de dock svårt att förmedla på ett övertygande sätt. Det engagemang som visades i samband med stadsdelens idrottsanläggningar rimmar illa med det faktum att stadsdelens enda idrottsplats för närvarande bebyggs med nya lägenheter utan att en ny plats för en idrottsanläggning ens är påtänkt. Alla insatser för förbättrade närmiljöer och parkanläggningar krockar med nybyggnationer i grönområden, grönområden som på ett närmast mirakulöst sätt ändå ska bibehållas. Slutligen ska inte ens ett kulturhus byggas med kommunala pengar. Men om någon förening vill tillhandahålla lämpliga lokaler för detta ändamål, så kan kommunen tänka sig att stödja verksamheten genom att hyra lokalen med kommunala medel.

Märkligt nog blev det ingen diskussion kring denna grundläggande uppfattning om politikens möjligheter. Att förändra en hel stadsdel blir dock svårt att genomföra. Det blev tydligt i synnerhet när det kom ett förslag om att utveckla 15-minutersstaden, det vill säga att stadens alla funktioner ska kunna nås inom 15 minuter utan bil och tunnelbana. Men hur ska det gå till, när kommunen inte vill satsa på arbetsplatser och inte själv vill bygga lägenheter? Vem ansvarar för det kommunala, det gemensamt ägda, om inte kommunen, som har rätten att bestämma över invånarnas kommunala skatter?

Det bestående intrycket efter en rolig och levande diskussion var därför att kommunpolitikerna har kapitulerat. Enligt de närvarande folkvalda kommunpolitikerna från olika politiska håll ska stadsdelens utveckling drivas av eldsjälar som på sin fritid organiserar bostadsrättsföreningar, civilsamhället, idrotten och kulturen, medan de samtidigt ska samarbeta med näringslivet för att utveckla planer för en bättre stadsdel. Kommunens ekonomiska stabilitet och organisatoriska styrka väntar på att eldsjälar initierar förändringen. Men eldsjälar bränner som bekant tyvärr ut sig ganska ofta, medan kommunens politiker närmast självklart uppger att de inte ska ta initiativet, utveckla och finansiera kommunal verksamhet. Det går liksom inte ihop.

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close