Europa är en blå banan

Jag var för någon vecka sedan på de europeiska stadshistorikernas konferens i Antwerpen. EAUH, European Association for Urban History, är en organisation med ett enda syfte, att anordna konferenser i olika europeiska städer. På dessa konferenser ska ny forskning diskuteras. Det är väldigt trevliga sammankomster, Antwerpen var den femtonde staden i rad.

Dessa konferenser har hållits sedan 1989. Det kan därför förefalla lite märkligt att även årets sammankomst bevittnade intensiva diskussioner om vad som är Europa och hur vi ska definiera urbanitet. Men sådana diskussioner behövs, fast de var kanske än mera högljudda i år än tidigare.

Anledningen var bland annat ett bokprojekt som i tre tjocka volymer ska beskriva den europeiska stadshistorien både kronologiskt och tematiskt, riktad till studenter. Bakom projektet stor ett stort förlag, Cambridge University Press. Ämnet uppfattas uppenbarligen som säljbart. Det har konsekvenser för böckernas innehåll.

Det börjar med diskussioner om vad egentligen betecknas som Europa. Europa var under antiken namnet på en mytologisk fenicisk prinsessa, men blev under 1600-talet en allmänt vedertagen beteckning för en kontinent som då definierades av den västeuropeiska kristendomens gränser. Europas östra gräns, och var Europas centrum ligger, har sedan dess varit föremål för väldigt många debatter fram till idag.

Fram till ungefär 700-talet saknar dessa definitioner däremot betydelse för bokprojektet, då den urbana kulturen som kännetecknar dagens europeiska stadshistoria tillhör Medelhavsområdet, runt hela Medelhavet, med många förgreningar i Mellanöstern och norra Afrika.

Handboken använder därför ett väldigt flexibelt Europabegrepp. Den definierar föremålet utifrån en idé om resultatet, nämligen den typiska europeiska staden med sina politiska, administrativa, ekonomiska och kulturella strukturer. De anses vara specifika sedan Max Weber för drygt 100 år sedan definierade den västerländska staden.

Vad som menas med det urbana är däremot oklart. Det är ett bekymmer som jag redan tidigare haft anledning att diskutera. Forskningen prioriterar stora, rika, präktiga och mäktiga städer. Det leder till att ett fåtal storstäder får ojämförligt mycket uppmärksamhet bland forskarna: Rom, Venedig, Antwerpen, London. Även för svensk del prioriterar forskningen självklart Stockholm och andra storstäder över de många små.

Europas stora städer är rent geografiskt dessutom väldigt olikt fördelade, eftersom i synnerhet den syd- och västeuropeiska handelskapitalismen sedan medeltiden skapade en typ av ytterst rika städer, medan Nordens och Östeuropas furstendömen utövade mycket mera kontroll över städerna, som där växte långsammare. Historiker gillar vanligtvis städer som växer kraftigt.

Resultatet av denna snedfördelning av betydelsefulla städer kan illustreras med en blå banan som läggs på en karta över Europa. Denna blå banan sträcker sig från södra England över Nederländerna, Belgien, västra Tyskland till norra Italien. Även denna blå banan (färgen blå står för dessa städers industriella betydelse, men området har redan i tidigare århundraden präglats av mäktiga handelsmetropoler) har diskuterats länge bland stadshistoriker, då den markerar ett stort problem. Stadshistoriker forskar mest om de städer som motsvarar ett urbant ideal, medan alla andra städer och hela stadskulturer – bland annat de svenska – beskrivs utifrån deras bristande förmåga att leva upp till detta ideal. Det finns en hierarki bland Europas städer som leder till en ihållande okunskap om just de städer som inte anses vara så där europeiskt urbana.

De tre handböckerna innehåller därför väldigt lite om Öst- och Nordeuropas städer. Bland författarna finns knappt någon stadshistoriker från dessa länder heller. De glöms helt enkelt bort tillsammans med den forskning de skriver på sina respektive modersmål.

Utgivarna förklarade snedvridningen och den uppenbart konservativa synen på den europeiska stadshistorien, där även nya metoder och forskningsfält skulle tonas ned på bekostnad av redan etablerade perspektiv och metoder, med att förhoppningen var att resultatet, handböckerna, skulle hålla, dvs. kunna säljas, i minst 20 år.

Det var oklart om förlaget medvetet förordade en sådan inriktning på boken, men det är uppenbart i förlagets ekonomiska intresse. Vi kommer alltså få tre tjocka handböcker om Europas stadshistoria, författade av ett antal väl etablerade experter som i slutändan bekräftar en bild som få av dem som var i Antwerpen egentligen tror på idag, men som vi kommer lära ut till våra studenter på grund av bristen på goda handböcker i minst en generation till.

Vi borde kunna göra bättre än så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close