Skinnskatteberg förtjänar det här

Skinnskatteberg är ett gruvsamhälle som aldrig blev stad. Det är som om många av dessa industriorter i sitt beroende av ett eller ett fåtal företag saknar en egen identitet, en kärna att bygga en stad kring. En lokalhistoria över en sådan ort är många gånger en historia om detta företag. Det gäller även boken av Carl-Magnus Gagge om Skinnskatteberg. Den fokuserar på boardfabriken som under en tid var Europas största fabrik i sitt slag, innan den lades ner (1950–1988).

Utgångspunkten till projektet ligger i kommunens beslut att skapa ett minne över den nedlagda fabriken. Det skulle göras i två etapper. Först utvecklades en utställning i nära samarbete med en svensk- och en finskspråkig hembygdsförening. Sedan skrev Gagge boken som bygger på utställningen och hembygdsföreningarnas förarbeten. Hembygdsföreningarna samlade in material och gjorde intervjuer.

Skinnskatteberg har en för svenska förhållanden väldigt hög andel finska invandrare som bildade en egen hembygdsförening vid sidan av den svenskspråkiga. Det avspeglas i boken genom att den finska invandringen tematiseras, deras position inom boardfabriken, invandrarnas ställning i orten (sämre arbetsförhållanden och lägenheter samt till en början bristande vilja till integration från majoritetssamhällets sida). Detta utanförskap övervanns sakteligen med hjälp av den finska gruppens engagemang i kulturlivet. Detta finska spår finns med i boken, inte minst genom översättningar av en hel del texter till finska.

Boken har främst fokus på boardskivan och dess tillverkning. Den tekniska utvecklingen bakom skivan beskrivs, de fabrikslokaler och olika yrken som var inblandade, liksom hur boardskivan marknadsfördes och användes i stora delar av Europa och delvis även utanför. Till det kommer korta stycken om Skinnskattebergs historia före och efter fabrikens existens.

Bokens mest intressanta delar är dock beskrivningarna av hur fabriken tack vare sina framgångar satte igång ortens utveckling under välfärdsstatens mest expansiva fas. Ett bostadsområde följdes av ett annat, alla var tidstypiska i sin arkitektur, storlek och ägandeform. Till det kom de väsentliga samhällsfunktionerna, förvaltning, matbutiker, skola och kyrka. En väsentlig och för Skinnskatteberg specifik del behandlar slutligen den organiserade kulturens intåg, musikföreningar, fester, bibliotek med mera. Detta fulländade bygget av ett välfärdssamhälle och kunde användas för att lösa konflikter, för att kompensera för förändringar och för att integrera invånarna. Det innefattar också att orten marknadsförde sig, för att kommunen hoppades att med hjälp av turism kunna möta de strukturella förändringarna under avindustrialiseringen. De satte på 1980-talet stopp för boardfabriken, ett långdraget slut som uppmärksammades även i huvudstaden.

Gagge arbetade i många år med Sveriges industrihistoria. Han väver skickligt samman lokala, nationella och internationella utvecklingar. För den delen använder han sig av olika materialtyper, där bild, statistik, intervjuer och Gagges egen berättelse kompletterar varandra. Utan att någonsin ha varit i Skinnskatteberg hade jag inte alls svårt att intressera mig för orten, fast den inte har något utöver det vanliga och antagligen inte kan kallas för skön. Det var en ort på väg att bli ett urbant centrum som växte kring ett par fabriker, där boardfabriken dominerade. Men varken tågstationen som kring 1900 inledde ortens expansion eller förvaltningen utgör ett riktigt centrum. Orten rymmer ett par urbana funktioner såsom fabriken, tåg- och sjösystem, skog, bostadsområden, social infrastruktur, handel och förvaltning, men saknar stadens förtätning.

Gagges bok bjuder alla Skinnskattebergsbor på igenkänning och en lokal identitet, inte minst genom de två hembygdsföreningarnas insatser. Det fungerar bra utan att för den delen vara ännu ett exempel på sepiafärgad nostalgi som slätar över konflikter och försöker förklara all utveckling genom lokala händelser. Sverige, Europa och världen är alltid med och driver historien framåt.

Men kan dessa minnen och berättelser skapa en framtid, göra orten mera hållbar? Det är svårt att säga. De senaste årtiondena har Sverige och västvärlden musealiserats i snabb takt. Det finns idag i Sverige väldigt många intressanta industrihistoriska museer som lockar många besökare. Ett museum är en plats för att bevara och för att minnas, för att berätta om människor och för att visa respekt. Men det som väger tyngst är att arbetet med boken om Skinnskattebergs historia skapar ett engagemang och en identitet där tidigare erfarenheter kan hjälpa till att påverka ortens sociala och kulturella sammanhållning. Kommunen bestämde sig i övrigt inte för att skapa ett lokalhistoriskt museum med hjälp av utställningen. Boken är nu det som finns kvar av projektet, när orten gick vidare, med ett nytt internationellt aktivt företag som dominerar dagens Skinnskatteberg, en ort som har stabiliserats på en mindre skala.

Bilden visar Skinnskattebergs station, Dag Lindgren, CC BY-SA 3.0.

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close