Jag bodde sammanlagt i tio år i Hamburg, fram till för 20 år sedan. Jag åker gärna tillbaka, inte minst tack vare hamnen. Den befinner sig mot all sunt förnuft sedan tidernas begynnelse i direkt anslutning till innerstaden. Hamnen växer än idag och rör sig delvis mot Elbeflodens mynning, men den ligger fortfarande runt tio mil från havet och väl synlig mittemot innerstaden.
Trots denna inte särskilt gynnsamma läge är Hamburg en av Europas största containerhamnar. Den största är Rotterdam, men staden har för länge sedan slutat vara en hamnstad, då hamnen flyttades flera mil ut till öppet hav. I Hamburg ligger hamnen några minuter från centralstationen, en stor och levande industrihamn. Antalet turister säger mig att jag är långtifrån ensam om att gilla hamnens närhet med dess råa estetik.
För några årtionden sedan förlorade en del av de stadsnära hamnområdena öster om industrihamnen sin betydelse. Containerfartygen hade blivit större medan inrikeshandeln hade avtagit. Staden hittade en ny användning för området och påbörjade vad som blygsamt kallas för Europas största stadsutvecklingsprojekt, Hafen-City. Byggtiden räknas i årtionden, investeringsbehovet i hundratals miljarder Euro. Staden kunde inte genomföra projektet med egna medel utan sålde av marken, vilket i gengäld finansierade infrastrukturen, främst en helt ny tunnelbanelinje.
Staden ställde dessutom krav på att allmännyttiga bostadskooperativ skulle få byggmark på bästa plats för att erbjuda hyreslägenheter till sina medlemmar, i många fall socialt utsatta människor. Ett nytt universitet etablerades, liksom ett konserthus som byggdes inuti och ovanpå en gammal lagerbyggnad.
Idag är stora områden färdigbyggda. Dessutom öppnade Hafen-City upp staden för en väsentligt utökad kryssningsindustri med flera terminaler. På köpet har Hamburg alltså blivit en av Europas största turistmagneter med ett brant stigande antal hotell och restauranger.
Men det finns också kritik mot den utveckling som Hafen-City har tagit. Den numera pensionerade stadsplaneraren Jürgen Bruns-Berentelg ansvarade i årtionden för hela projektet. Han intervjuades nyligen i en av Tysklands mest ansedda veckotidningar, Die Zeit, som har sin redaktion i Hamburg. Frågan var om projektet kan kallas för en framgång.
Föga förvånande var svaret ja, med reservation för att självklart inte alla delar blev så som det var tänkt från första början. Målet var att bygga ”stad”, alltså mer än bara ett stort bostads- och kontorsområde. Vad stad är och hur en stad fungerar verkar vara självklart i sammanhanget. Bruns-Berentelg talar sig varm för den ”urbana nyttjandeblandningen” (den mångfald av butiker och restauranger som behövs för att skapa ”stad”, urbanitet). Men ”staden” är ännu inte på plats, 20 år efter att inflyttningen började. Det finns få butiker vid sidan av restaurangerna. Man får leta efter lekande barn. Försök att etablera ett prisreglerat bostadsbygge stötte på juridiska problem. Det vill säga, långtifrån alla medlemmar i de allmännyttiga bostadskooperativen har råd att flytta in.
Hafen-City har blivit till en förvaring för en besutten medel- och överklass som bor bland sina likar. Hamburg är inte på något sätt ett undantag i detta avseende. Liknande utvecklingar präglar många städer världen över, där storslagna projekt skapar en imitation av urbanitet, en väldigt snygg, dyr och exkluderande form av stadsbyggnad. På dagarna drar denna city till sig turister som befolkar ett stort antal caféer och restauranger. Men vid en kvällspromenad genom Hafen-Citys mest centrala delar med sin gågata liknar det delvis en nybyggd spökstad.
Förstår mig rätt. Jag kommer att återkomma till Hafen-City för att inspektera dess arkitektur. Men då är jag del av samma problem som andra städer upplever, där turismens avigsidor skapar debatt. Turister är vanligtvis inte intresserade av en ”urban nyttjandeblandning”. Hotellbyggen och mer eller mindre illegal uthyrning av bostäder inom ramen för Airbnb och liknande företag ödelägger många städer.
Hamburg öppnade sin hamn för en exploatering som staden inte kan styra med hjälp av visioner och önskemål. De som köper stadens mark vill rimligtvis tjäna pengar. De bygger därför helst dyra lägenheter och kontorslokaler. Dessutom är staden beroende av turismens intäkter, inte minst på grund av att världshandeln sedan några år genomgår en kris med hamnens sjunkande lönsamhet som en konsekvens.
Dessa oönskade konsekvenser framställs ofta som ett slags naturlag, då de berörda städerna inte anses kunna styra över sin utveckling. Bygget av ”Elbtower”, en signaturbyggnad ritat av David Chipperfield på 240 meters höjd, stannade av för att byggföretaget gick i konkurs. Det 100 meter höga halvfärdiga bygget syns sedan ett år tillbaka från stadens alla hörn. Antagligen kommer staden i längden ta notan – projektet får helt enkelt inte misslyckas, det är too big too fail.
P.S. En artikel om en nybyggd stadsdel av Wien visar att det går annorlunda. En helt ny stadsdel för 23.000 personer byggs av staden, enligt den modell som har gjort att Wien år efter år vinner priset för Europas bästa huvudstad. Den enkla lösningen är att Wien än idag har en fungerande hyresmarknad, med höga andelar allmännytta. Det är staden som planerar och övervakar bygget. Det går alltså, om man inte nöjer sig med många visioner.