För någon vecka sedan var jag på en workshop på Stadsmuseet som gällde Stockholms medeltidshistoria, en ytterst trevlig workshop. Medeltidsmuseet är stängt och numera också tömt (jag har diskuterat flytten i ett tidigare blogginlägg). Det öppnar upp för att diskutera det medeltida Stockholm och påbörja arbetet med en ny utställning vars framtid fortfarande är ganska oviss. Det kommer öppnas, antagligen i Gamla Börshuset, men när och hur är oklart.
Det förhindrar dock inte att samtalen börjar – och det var väldigt intressanta föredrag. Det gamla museet byggde till stora delar på den arkeologiska utgrävningen av Helgeandsholmen 1978–1981 (”riksgropen”), där museet sedan placerades, direkt intill Riksdagshuset. Föremålen var liksom redan på plats. Även det nya museet ska utgå från den forskning som kommit till de senaste 40 åren. Men det ska också ställa nya frågor. Flytten är en chans. Det är bara bra.
Även den nya forskningen bygger i mångt och mycket på de hundratals utgrävningar som har genomförts i Stockholm sedan det första Medeltidsmuseet öppnades. Det gäller i synnerhet utgrävningar i Slussenområdet. Det är därför ganska självklart att många av workshopens presentationer berättade just om arkeologin. Arkeologerna kan bidra med helt nya insikter. Historikernas arkiv växer däremot inte längre. Men även där finns det fortfarande nytt material att upptäcka och välkänt material som behöver omvärderas.
Utöver det finns det förstås även arkiv utanför Stockholm, till och med utländska arkiv som berättar om Stockholm – och de är än så länge underutnyttjade. Stockholm var under hela medeltiden en perifert belägen handelsstad i Östersjöområdet, vars handel dominerades av Hansestäderna. Deras arkiv – och på så sätt köpmännens perspektiv – var ganska frånvarande på workshopen. Istället återberättades den välkända bilden av en stad som grundades av en kung i mitten på 1200-talet, ungefär vid den tidpunkten, då Mälaren på grund av landhöjningen slutade att vara en del av Östersjön. Då fick Stadsholmen (dagens Gamla Stan) en ny uppgift, nämligen att vara en plats för att kontrollera handeln in och ut ur Mälarområdet. Det fanns antagligen då sedan länge ett torn och en militär samlingsplats på Stadsholmen. Från och med 1250, på ett ungefär, började denna bebyggelse kompletteras med en handelsstad som redan några årtionden senare var Sveriges klart största stad.
Denna starka tillväxt är med stor sannolikhet varken stadens eller visa kungars förtjänst. Praktiskt taget alla handelsstäder i Östersjöområdet växte kraftigt vid den tiden på grund av en intensifierad handel som expanderade inte minst på grund av en ny skeppstyp (koggen), med överlägset fraktutrymme.
Här hade Stockholm gärna kunnat placeras i sitt Östersjösammanhang. Istället nämndes i många föredrag diverse Erik och Waldemar som med hjälp av sina gåvor och kungabrev bidrog till stadens utveckling, inte minst genom att donera resurser till stadens kloster och kyrkor. Köpmännen fanns dock i Stockholmsområdet redan innan staden kom till. Det var dessutom köpmän som styrde staden under hela medeltiden, med kungens stöd, eller – om så behövdes – även mot kungamakten. Fram till Stockholms blodbad (1520) var Stockholm en egen maktfaktor i riket, precis som andra städer som förfogade över egna soldater och deltog i de långa inbördeskrigen som pågick från och med 1300-talet fram till början av 1600-talet.
För städernas – i synnerhet Stockholms – del är Gustaf Vasas usurpation av tronen en viktig vattendelare. Kungen avväpnade staden och utnyttjade borgerskapets stora kris efter att Christian II med hjälp av ett blodbad eliminerade en stor del av köpmannaeliten – han ville helt enkelt låta Stockholm underkasta sig honom. Det gjorde även Gustav Vasa. Han belägrade staden i två år för att förvandla Stockholm till sin stad, även om den först på 1600-talet formellt blev till rikets huvudstad.
Men fram till 1500-talet fanns det en annan historia att berätta, nämligen den om en stad som trots en kunglig fogdes närvaro på många sätt fungerade som andra stora handelsstäder i Östersjöområdet. Denna historia är värd att berätta, inte minst för att förklara utvecklingen från och med Gustav Vasas tid. Dessutom behövs i detta sammanhang ett utifrån-perspektiv på Stockholm. Staden ingick i ett nätverk med andra handelsstäder såsom Riga, Reval, Danzig och Lübeck (samtliga större än Stockholm). Stadens utveckling måste också sättas i perspektiv till svenska städer som Västerås, Skara, Kalmar och det danska Malmö.
Historikerna behöver lämna Stockholms arkiv för att komma vidare. De behöver också överge sitt fokus på kungar på häst som red ut och in i en stad som under medeltiden faktiskt inte var Sveriges huvudstad, inte än, det var än så länge helt enkelt bara rikets största stad. Vid sidan av kungafixeringen är det då också dags att äntligen jämföra Stockholms utveckling med andra samtida städer. Stockholm är ingen ö, staden ligger bara på en.