Nostalgi kan översättas med hemlängtan. Den beskriver de emotioner som vi kopplar till olika skeenden i våra liv eller en förfluten tidsepok, till exempel medeltiden. Dessa emotioner hjälper oss att hantera upplevelsen av tidens gång, dess irreversibilitet. Vi vet att det förflutna aldrig kommer tillbaka, men vi kan ändå längta efter barndomen för att bearbeta den smärta som förlusten av den för med sig.
Vi längtar efter ett hem. Längtan är alltid kopplat till en plats. Där bor våra minnen. Försvinner platsen kan längtan bli ännu starkare. Det finns väldigt många Facebookgrupper som lever ut denna längtan med hjälp av bilder och berättelser.
Men platsens försvinnande kan också uppfattas som ett hot mot den grupp som hittade sitt hem, rent fysiskt, på denna plats. Där möttes de. Platsen var deras. Den så kallade stadsförnyelsen kan göra dessa grupper hemlösa. De marginaliseras.
Både den enskilde och sociala gruppers nostalgi minns en plats från en ”annan” tid, en tid som försvann. Platsen kunde ha fått en annan framtid. För många räcker det att minnas platsen och må bättre för en stund. Andra kräver sin rätt till denna plats. Där finns det en enorm energi som kan användas för att förändra framtiden. Det förklarar de starka emotioner som stadsbyggnadsprojekt utlöser i många städer.
Att bygga och förnya en stad är en komplicerad process. Den ska ta hänsyn till alla social gruppers behov av en plats i staden, fysiskt och metaforiskt. Platsen står för den respekt som individer och grupper förtjänar för att de är delaktiga i staden. Stadsbyggnad handlar därför alltid om demokratifrågor och samhällsplanering. Denna insikt formulerades tydligt av Uno Åhrén, en av Sveriges centrala arkitekter under 1900-talet. Den finns kvar i städernas långsiktiga planeringar, men syns ofta inte i vardagens planeringar. Arkitekter får nästan ingen utbildning alls längre i vad som är en stad, annat än att de får lära sig att det är en samling värdeskapande platser och byggnader.
Men finns det ett sätt att använda nostalgins emotionella energi för att förändra hur vi planerar städer? Psykologer kan mäta att äldre platser, där spåren av tidens tand är synliga, utlöser många fler, ofta väldigt positiva, emotioner än en liknande plats som är nyskapad. I Liverpool har forskare försökt att konkret mäta vilken betydelse den emotionella anknytningen till en plats har för människor. Vad är det rent konkret med platsen som utlöser positiva nostalgiska emotioner? Är det byggnader, händelser, personer eller enskilda händelser? Hur kan dessa emotioner bevaras när platser förändras? Enkla svar finns inte.
Stockholm har länge varit Sveriges största industristad. Idag syns denna historia knappt alls i stadsbilden. Några århundraden tidigare flyttade kronan Stockholms centrum från Gamla stan till Norrmalm. Den gamla bebyggelsen revs för att ge plats för en rutnätsstad enligt det dåtida idealet. Norrmalm har sedan dess byggts om flera gånger, senast i mitten på 1900-talet, för att representera en modern huvudstad. Gamla stans utveckling har däremot stannat av för länge sedan. Gamla stan är idag som ett skansen över den medeltida köpmannastaden, till många stockholmares och turisters stora glädje.
I mitten av 1900-talet genomgick nästan alla Sveriges städer en radikal förändring genom bygget av det jag kallar för välfärdsstäder. Det är städer och förorter som byggdes efter andra världskriget för att representera ett nytt välfärdssamhälle. Det innebar att många städer medvetet rev sina gamla kvarter för att bli av med minnet av den fattigdom som hade funnits. Det Lort-Sverige som Ludvig Nordström beskrev i ett radioprogram 1938 skulle ersättas med nya minnen över ett modernt land. Moderniseringsprocessen trappades ner på 1970-talet, inte minst på grund av ett växande motstånd från medborgarnas sida. Men även idag börjar stadsbyggnad vanligtvis med att existerande byggnader och platser rivs.
Det gäller att hitta en balans mellan den nostalgi, som beskylls för att förneka verkligheten, och den ”moderna” stadsbyggnationen, som aldrig slutat riva platser för att skapa nytt utan att vilja minnas platsens historia. Många svenska städer visar inte upp de historiska lager som kan förklara stadens historia och utveckling, där alla grupper skulle kunna hitta och minnas sin plats. Dessa historiska lager står för ett historiskt djup. Att visa dem är att visa ett intresse för stadens, sociala gruppers och invånarnas rötter och deras hem.
Märkligt nog motsvaras de nostalgiska emotionerna för trästäderna som försvann inte alls av städernas intresse för att minnas samma förändring. Sverige saknar ett museum över välfärdsstaten och dess välfärdsstäder – och tiden innan. Här finns det ett tomrum som är svårt att fylla, så länge vi inte hittar en balans mellan intresset av att minnas och av att aktivt glömma platser med deras historia.
Stadsmuseerna fyller sin roll som minnesinstitution just här. Men museum har svårt att ersätta platser, hur nostalgiska deras utställningar än må vara. Nostalgi handlar nämligen om mer än exempelvis en gammal gräddkanna – en sådan som mormor hade i sitt skåp. Även vårt så kallade kulturarv, det som förvaras i våra så kallade minnesinstitutioner, har svårt att fylla denna funktion. En kultur kan inte ärvas. Vi måste skapa våra egna minnen av den. Och de lär inte bli desamma som tidigare generationer haft. I både nostalgi och kulturarv finns därför en risk att all förändring stannar av – det kan inte vara lösningen för vår stadsbyggnad, alla bakåtsträvande arkitektuppror till trots.
Vad ska nu det här mynna i? Jag vet inte än. Jag tänker dock mycket på nostalgi och vad den betyder i synnerhet för våra städer, där många museer är platser för nostalgi. Och med det lämnar jag er åt era funderingar. Jag lovar dock att återkomma vid ett senare tillfälle. Fram till dess ska ni bejaka era emotioner!