När jag hade skrivit mitt senaste inlägg anmärkte en kollega att jag kanske borde kalla min blogg för ”den arge stadshistorikern”. Det svider. Men jag erkänner. Jag kan låta arg ibland. På senare tid skrev jag ett antal kritiska inlägg, där dagens stadsbyggnad diskuteras i föga positiva ordalag.
Jag blir helt enkelt regelbundet frustrerad över städernas utveckling som allt som oftast bara definieras utifrån en ”modern”, industriell framtid – och byggindustrin är världens största. Denna framtid överlämnas på så sätt till en så kallad marknad, där städer förefaller betraktas som en ansamling platser, värdeskapande platser för attraktiva boenden som har goda kommunikationer, dvs. nära till shopping och naturen – om man råkar ha bil. Ta gärna en titt på våra moderna storstäder som Uppsala, Eskilstuna, Karlstad, Växjö, you name it.
Dessa städer motsvarar inte min idé av en urban, levande stad. Städer är platsbundna. De utvecklar sig genom processer av förnyelse. Det kräver i sin tur att en och samma plats utvecklas gång på gång, genom renovering, omgörning eller rivning. På så sätt tillkommer det nya lager av nya funktioner, medan andra tappar betydelse eller försvinner. Vad vi uppfattar som en gammal stad är ofta resultatet av synliga lager tillkomna under stadens historia. Det gör att en stad ser levande och attraktiv ut – i alla fall i mina ögon.
Men jag verkar inte hänga med i svensk stadshistoria. Städer antas mest ha tillkommit tack vare kungarnas och statens konkreta intresse av ekonomisk tillväxt, i synnerhet under industrialiseringen. Dessa nya och även de flesta gamla städer förnyar sig regelbundet genom att riva sina historiska lager och börja om. För det mesta ersätts en funktion med en annan. I synnerhet efter andra världskriget har många stadscentrum rivits mer eller mindre fullständigt.
Den snabba samtida urbaniseringen utanför stadens centrum skedde allt som oftast genom att nya områden lades till. Dessa för-städer definieras av antingen bostad, shopping, industri eller rekreation. Den så kallade ABC-staden (arbete, bostad och centrum) står för en idé om att kombinera viktiga funktioner för att skapa en för-stadsurbanitet. Men det är i själva verket inte mer än en kort parentes i våra städers historia. Dagens stadsplanerare verkar känna sig djärva när de vill blanda bostäder med små butiker på gatunivån, för att det anses idag tillräckligt för att göra ett område levande. Många gånger misslyckas denna planering, eftersom funktionsseparation är ekonomiskt mera fördelaktigt. De små butikerna har hyror som främst mäklare och kaffehuskedjor har råd med.
Ja, jag är en arg stadshistoriker, på ett sätt. Och jag är inte ensam om det. När jag för några år sedan recenserade Riksbankens Jubileumsfonds satsning på Staden anmärkte jag att de delaktiga historikerna hade en påfallande kritisk syn på stadens historia och nutid. Vi stadshistoriker tycker nog ofta att städer inte tagit vara på sin historia genom att visa på de lager som tidigare generationer skapat på en och samma plats.
Men det betyder absolut inte att jag tröttnar på städer och deras historia. Tvärtom! Att min idé om den historiska staden inte verkar delas av de flesta stadsbor – helt enkelt för att de verkar se eller för att de förväntar sig något annat än jag – är ju även det en intressant historisk frågeställning. När och varför kom denna andra idé om urbanitet till, den a-historiska, ständigt moderna staden? En idé om urbanitet där ett komplicerat nätverk av diverse sociala grupper och funktioner konkurrerar om en plats, istället för en urbanitet som beskriver en ansamling platser som ligger bredvid varandra, utan självklara, av naturen eller lagen satta gränser. Svenska städer är inte bara segregerade, utan rurbana. Stad och land, urbanitet och glesbygd flyter in i varandra.
Det perfekta uttrycket för denna brist på förtätning är att staten bestämde sig på 1960-talet för att avskaffa städer. Dagens kommuner innehåller både förtätning och gleshet, industri och jordbruk. Jag återkommer många gånger till denna nollpunkt i svensk stadshistoria, implementerad 1971. Det fanns inte något större motstånd – inte minst på grund av att processen där stad och land alltmer likställdes hade påbörjats drygt ett århundrade tidigare med Sveriges första kommunreform.
Det som inger hopp är att reformen på sätt och vis misslyckades. Även två generationer senare talar och tänker vi självklart på ”städer” utan att det verkar finnas en oklarhet vad detta begrepp egentligen avser. Den senaste kommunutredningen år 2020 föreslog dessutom nya kommunslagningar utifrån samma ekonomisk-administrativa logik som tidigare. Men de lär inte blir av, då staten denna gång befarar allvarligt motstånd från ”städernas” sida. Jag må framstå som arg, av och till. Jag skulle hellre tro att jag är påtagligt förvirrad. Förment självklara begrepp som stad är uppenbarligen inte alls självklara – och det ska jag skriva mer om en annan gång.