Jag använder min blogg för att vrida och vända på det kommunala Sverige och mina problem med att förstå hur det var tänkt från början och hur det fungerar idag. Utifrån min bakgrund som invandrad historiker överdriver jag kanske några gånger det som inte verkar fungera. Samtidigt är det inte bara jag som ser problem med att kommunernas självstyre begränsas hårt av regeringens påbud och av det omfattande behovet av statliga bidrag till kommunal verksamhet som sedan länge betraktas just som bidrag – och inte som investering. Dagens sätt att definiera pengar som bidrag gör det alldeles för enkelt att spara in på det ena och det andra ”som staten inte har råd med” – som om staten var en bank eller privatperson.
Denna märkliga relation mellan kommuner och staten har förstås en lång historia och jag tror mer och mer att jag behöver fördjupa mig i den första kommunreformen från 1862 för att förstå vad som hänt sedan dess. Denna reform stärkte kommunerna på många sätt, medan staten samtidigt bäddade för kommande kommunreformer som helt självklart utgick från statens intresse genom att omdefiniera kommunernas självständighet till en förlängning av nationalstatens suveränitet och förvaltning.
Det var en tung början på min julhälsning. Nu åker vi till Katrineholm.
Katrineholm är ett av många stationssamhällen som under andra hälften av 1800-talets grundades för att försörja järnvägarna med infrastruktur. Järnvägens infrastruktur ersattes i efterhand allt mer av motorväg och flyg, men Katrineholm finns kvar som en regionalt betydelsefull tågstation och järnvägsknut. Kommunen fick stadsrättigheter år 1917 och växte sedan dess försiktigt, inte minst på grund av att huvudstadsregionen allt mer inkluderade angränsande regioner. Centrala Katrineholm förtätades på många ställen, senast genom att ett flervåningshus uppfördes på det lilla torget mittemot stationen – ett perfekt läge för jobbpendlare. I övrigt verkade kommunen inte riktigt veta, vad torget annars kunde ha använts för. Storstadens puls och känslan av den där italienska piazzan ville ändå inte infinna sig, även om det på sistone tillkommit ett antal restauranger och caféer. Kommers och näringsliv utspelar sig ändå mest i kringliggande shoppingcenter och logistikparker. Inget märkvärdigt att se här alltså.
En lördagsmorgon i början av december, år 2024. Vädret är decembergrått med duggregn och någon oönskad plusgrad. Framför stadens kulturhus – ett hus som församlar bibliotek, café och inte minst utställningshall – står ett åttiotal medborgare och deltar i en liten ceremoni för att öppna den sedvanliga vintersalongen, en samlingsutställning för konstnärer med anknytning till Sörmland.
Konstföreningens ordförande håller ett kort tal och tackar alla konstnärer som sökte sig till denna samlingsutställning. En kör framför några korta sånger, medan föreningens medlemmar delar ut glögg och pepparkakor till de väntande vernissagebesökarna. Konstföreningen delar sedan ut en ros till alla närvarande konstnärer som senare får en namnbricka ”Konstnär” så att besökarna kan ta kontakt och ställa frågor.
Hela ceremonin tar slut på kanske 20 minuter men jag hinner bli varm inuti, glad över engagemanget, den trevliga, till lika delar festliga och vardagsnära stämningen samt glöggen. Sedan går alla in och minglar i den fina konsthallen som rymmer verk av ett trettiotal konstnärer, fint hängda bilder, några skulpturer, textila verk och keramik.
Utställningen är professionellt jurerad och håller en hög nivå. Konstnärerna vågar sig på nya tekniker och budskap, även om få av dem någonsin kommer erövra huvudstadens konstmarknad. Det går förstås inte att överleva som konstnär i Sörmland, men många jobbar nära kulturen och lägger ned mycket energi för att fylla sitt yrkesliv med en meningsskapande konstnärlig verksamhet.
I övrigt är en väsentlig del av konstnärerna och publiken uppenbarligen i pensionsåldern eller nära på. Det är samma människor som jag träffar på när stadens kulturliv ska organiseras, naturen bevaras och sociala evenemang anordnas. Det är fortfarande ett levande folkhem, som verkar ha tappat bort en väsentlig del av sina barn och barnbarn. Denna brist har klagats över länge och jag har inte hittat någon övertygande förklaring för det, men jag är ganska ung i sammanhanget. Och nej, jag är inte ung, egentligen.
Men jag kan bli glad för att kunna vara med på detta och liknande arrangemang i större och mindre orter, i hela Sverige. Kommunerna lever.
Om några dagar vänder det.
Jag önskar er God Jul och ett Gott Nytt År!