I somras reste jag till Deje, en på många sätt typisk bruksort i Värmland. En lång historia av olika skogs- och pappersbruk avslutades för några årtionden sedan varpå ortens invånarantal krympte med drygt 20%. Efter att ha varit ett municipalsamhälle fram till 1971 ingår Deje idag i Forshaga kommun. Orten ligger runt tre mil norr om Karlstad.
Det som idag främst utmärker Deje för den som inte själv bor där, är Gamla Kraftstationen. Den finns delvis bevarad efter att ett nytt vattenkraftverk byggdes på 1990-talet. År 2008 började en grupp teateraktörer använda lokalerna för att sätta upp olika teaterproduktioner. Sedan 2013 används lokalerna mest för att visa konstutställningar. Det ingår även ett café, konserter och kursverksamhet.
Den så att säga nya Gamla Kraftstationen är en tydlig vinst för Deje. Den sätter orten på kartan över Värmlands 82 olika muséer och gårdar, spridda över hela regionen. Det kommer många besökare som annars antagligen inte haft någon anledning att stanna i Deje. En ort som ingen utomstående har anledning att åka till blir till slut bara ett getto, en ort som inte har kontakt med resten av samhället. Detta gäller allt för många före detta bruksorter, där utvecklingen stannar av, när något utbyte inte längre förekommer.
I hela Sverige finns liknande muséer. De är ofta belägna på ganska udda ställen, utanför städerna. Där berättar de om Sveriges kulturarv, om jordbruket förr och om tidiga industrier. I den mån de bevaras och förvaltas av olika eldsjälar utgör de en nod för olika andra kulturella verksamheter. Vår sommarstuga finns i en av dessa före detta bruksorter, där resterna av ett gammalt gjuteri fylls med teater och konst samt inte minst lokala matproducenter. Dessa bruksmuseer skapar lokala näringar som drar till sig både nya invånare och turister. Sådana platser där kulturarvet anammas och förvandlas gynnas på många sätt. Det visade pandemiåren, där den kraftigt ökade turismen i hemlandet, hemestern, var en vinst för alla.
En förutsättning för att det ska fungera är förstås att kommuner och de eventuella privata ägarna till de gamla industrianläggningarna är intresserade av att fortsätta verksamheten på nya sätt. Att det händer mest i små orter och på landsbygden beror på att dagens expanderande storstäder föredrar att riva denna arkitektur nästan överallt för att kunna bygga nytt och modernt. Vår egen huvudstad är ett tyvärr typiskt och trist exempel på det. Det lönar sig för staden och byggherrarna att radera minnet över att Stockholm en gång i tiden har varit Sveriges största industristad. I och med att de historiska lagren försvinner blir staden mer och mer ansiktslös.
Glesbygdens problem är däremot att de aktörer som vill ta över gamla byggnader ofta inte är tillräckligt kommersiella för att skapa en verksamhet som bär sig själv. De har ingen möjlighet att betala för de kostnader som uppstår när de gamla lokalerna ska bevaras – det finns ju ofta ett betydande renoveringsbehov. Detta ansvar ligger på kommunerna, som i många fall just inte är de mera resursstarka. De eventuella intäkterna räcker sällan till för att täcka upp för de kostnader som uppstår, och den vinst som utbytet med turister för orten inbringar är svårt att beräkna i tider, när kommunala budgetar skrivs i Excel.
Resan genom Sverige visar därför på stora problem och många variationer på en kamp mellan eldsjälar och kommunledningar. Det är en ojämn kamp med ovisst resultat. Just i Deje kunde efter några osäkra år ett nytt hyresavtal med kraftstationens ägare avslutas, fast till en väsentligt högre hyra och utan serveringstillstånd. Ekonomin – och på så sätt framtiden – är alltså även fortsättningsvis osäker.
För en utomstående är det allt för enkelt att komma med kloka råd, inte minst då de belopp som behövs för att upprätthålla verksamheterna verkar vara blygsamma i jämförelse med de kommunala utgifterna för sociala ändamål. Det är dessutom svårbegripligt att staten efter många års debatter om kultursponsring fortfarande vägrar göra denna sponsring avdragsgill, medan den är just det för all form av idrottssponsring. Företagens intresse att investera i kultur istället för idrott är följaktligen begränsat.
Det finns många undantag, tack och lov, men samtal med både eldsjälar och kommunala kultursekreterare i hela Sverige visar gång på gång att kultur till skillnad från all annan kommunal verksamhet står längst ner i kön för kommunala pengar, som det som man har råd med – och vi pratar om minimala investeringar i de kommunala budgetarna – när allt annat är finansierat.
Det visar på en märklig förståelse av kultur och dess många vinster för kommuner. Vi borde diskutera dessa museer som exempel på kulturell hållbarhet som i sin tur är en viktig del av ortens sociala hållbarhet.