Ett stort forskningsprojekt om ett förändrat medielandskap och om hotet som följer med främst högerextrema alternativa medier. Det handlar om SD:s trollfabriker och en tilltagande kunskapsresistens, om medier som förstärker högerextrema narrativ. Det finns idag ett hot som främst utgörs av högerextrema och öppet antidemokratiska rörelser och partier. Detta hot går inte att överskatta – och ändå blir jag arg när jag läser om projektet.
Projektet syftar till att stärka samhället, motarbeta faktaresistens och antidemokratiska narrativ. Men analysen är så grund att även detta projekt kommer att misslyckas. De intervjuade experterna är helt enkelt alltför benägna att peka finger åt de vanliga misstänkta, medan det inte går att hitta något fel i de etablerade medierna. De där andra, extremisterna, har lämnat oss, samhällets konsensus, fast vi har ett väl fungerande system av kritisk journalistik.
Krisinsikten är inte där än. Krisen består enligt mig i att det ideal av en upplyst och kritisk journalistik, som denna och hundratals likalydande analyser försvarar, passerade sitt bäst-före-datum för länge sedan. Detta ideal konstruerades på 1960-talet av Jürgen Habermas, när han förklarade uppkomsten av den så kallade borgerliga offentligheten på 1800-talet. Den gav uttryck för en inkluderande och resonerande offentlighet, där alla röster skulle komma fram, även om en allmän rösträtt inte ens var påtänkt. Ändå skulle allas röster höras, helt enkelt för att det fanns en samhällssyn där invånarna och deras delaktighet i samhällsekonomin betraktades som en ren vinst. Allas delaktighet var en förutsättning för statens framgångar. Den var basen i en offentlighet som skulle skapa en upplyst dialog med hjälp av tidningar som förhandlade samhällets framtida utveckling.
Habermas skapade en idealtyp av en offentlighet på 1800-talet som enligt honom för länge sedan slutade fungera. Den var historisk redan på 1960-talet. Ändå har hans modell i alla år accepterats som ett slags idealbeskrivning av dagens västerländska demokratier som gärna vill se sig själva i detta ljusa idealtillstånd.
Det är inte dagens alternativa medier som förstörde idealet. De sociala grupper som på 1800-talet ansågs ha en legitim röst i samhällsdebatten får idag knappt någon plats längre, även om de fick rösträtt efter första världskriget. Habermas förklarar denna förändrade idé om en tidningsbaserad offentlighet med kapitalismens utveckling. Den förändrade både tidningarna och tystade de obesuttna och marginaliserade.
I det perspektivet är det inte alls förvånansvärt att stora grupper idag är osynliga i våra så kallade riksmedier. Där är det svårt att hitta rösterna från arbetare, arbetslösa och bönder, liksom rösterna från småstäderna och landsbygden, samt rösterna från en stor del av pensionärerna och inte minst från förorterna till våra storstäder. Det är faktiskt enklare att definiera dem som avbildas och är delaktiga i våra rikstidningar. Det är den besuttna delen av samhället – de som köper de produkter som tidningarna gör reklam för. En stor del av rikets journalistkår bor dessutom på en liten ö söder om Gamla Stan. Det är inga nyheter längre.
Ändå är rikstidningarna och deras närsynta och intressedrivna bevakning av samhällsekonomin sällan ämnet för debatten om det kunskapsresistenta och alternativmediala Sverige. Istället beskylls ”de andra” för att bara ta del av den media som bekräftar deras självbild – som om det skulle se annorlunda ut för riksmediernas läsare och deras bekräftelsebehov.
Ändå handlar debatten bara om de andra, ”de” som man pekar på, de som ändå aldrig låts komma till tals. Den kritik mot de så kallade traditionella medierna som av och till formuleras, avfärdas direkt genom påståendet att denna media följer journalistiska normer och värderingar (till skillnad från ”de andra”): ”Det finns mycket man kan kritisera medierna för, men att det skulle finnas någon systematisk partiskhet åt det ena eller andra hållet finns det ingen substans bakom.” Det säger Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Det är nästan roligt naivt.
Denna analys är så slapp, så lyckligt ovetande om tidningarnas och andra institutioners roll i ett demokratiskt samhälle med en fungerande offentlighet att vi i lugn och ro kan se fram emot en sjuttioelfte uppdatering av ett narrativ som utan att blinka likställer de välborna innerstadsintressena med rikets bästa. Och hotet mot vår demokrati fortsätter. På andra sidan Atlanten kan vi för närvarande – live – beskåda hur nästa steg i denna konflikt ser ut, nämligen listor med förbjudna ord. Om vi vill förhindra liknande utvecklingar i Sverige är det dags att vässa analysen.
Riksmediernas debatt styrs av en urban norm som lyckas tränga bort landsorten, vars samhällsekonomiska oväsentlighet inte minst uttrycks i att det inte ens finns en definition över vad som är landsort. Det är – liksom – alla orter utanför de stora städerna. Men hela samhällsekonomin tänks utifrån dessa stora städer. Föga förvånansvärt har nästan alla landsortstidningar – alla löften till trots – försvunnit. Det skapar en osynlighet som gäller många sociala grupper, inte minst ett växande prekariat som förser medelklassen med billiga tjänster. Det gäller även för pensionärer, arbetslösa och invandrare som definieras utifrån de ”bidrag” de tar emot för att medierna för länge sedan slutade se dessa grupper som en vinst för samhället. Dit hör även allt som är landsbygd.
Jag är arg. Vi behöver förnya vårt samhällskontrakt och den offentliga debatten, från grunden! Nu.