SKHI grundades 1919. Institutet hade från första början flera konkreta uppgifter för att främja stadshistorisk forskning. Det gällde bland annat att ge ut källmaterial om städernas historia. Detta uppdrag har inte varit aktuellt på många år. Uppdraget tillkom i en tid, där historiker i hela Europa publicerade källmaterial i stora serier för att sprida kunskapen främst om städernas äldre historia. SKHI har framför allt gett ut den stora serien över ”Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer”. Den kom i sex delar mellan 1927 och 1985 och omfattar tiden fram till 1632. Till denna serie hör ett väldigt omfattande kartotek med tusentals registerkort som redovisar alla möjliga dokument om städernas förmoderna historia. Allt förvaras idag på Riksarkivet.
Det är ett väldigt användbart material – som inte används särskilt mycket. Det finns flera skäl till att det inte används idag och det är inte alls specifikt för just vår serie. Att ge källmaterial är dyrt och tar mycket tid, utan att vara särskilt meriterande för bearbetaren. Till det kommer att den historiker som bearbetade källorna inte samtidigt forskade om dem. Läsaren får inte mycket vägledning, inte minst eftersom de flesta av bearbetarens insikter stannat utanför utgåvan.
Idén med en tryckt materialsamling är därför tilltalande, men missar delvis poängen. Materialet presenteras ofta utan kontext och utgör – hur stor utgåvan än är – nästan alltid bara ett urval av det material som finns kvar. SKHI:s serie redovisar exempelvis bara de källor som rör staden i sin helhet, medan alla dokument som berättar om enskilda människors plats i staden av både arbetsekonomiska och finansiella skäl förvandlades till en kort notis på ett registerkort som berättar för forskaren var detta material kan hittas på Riksarkivet – och det är bara Riksarkivets material som överhuvudtaget är med. Städernas egna arkiv är inte redovisade. Om vi vill forska om stadshistoria är vi alltså förr eller senare tvungna att gå tillbaka till källan. Arkiven.
Betyder det att vi inte bör publicera källmaterial längre, just i tider där datorerna äntligen är kapabla att läsa handskrivet arkivmaterial med förbryllande stor tillförlitlighet? Med hjälp av AI och andra program kan vi läsa förmodernt handskrivet material och producera stora materialdatabaser som publiceras digitalt, tillgängligt för alla.
Detta digitiserade material är en möjlig ingång till framtida forskningsprojekt och helt nya frågor. Men det finns en baksida, som ligger i den olösta frågan vilken del av materialet som vi ska tillgängliggöra. Än så länge – och då talar jag ändå mot bakgrund av några årtionden av eskalerande satsningar på ett digitiserat kulturarv – är resultatet inte övertygande och motsvarar i synnerhet inte de enorma resurser som gick åt för att utveckla tekniken. Ingen verkar veta hur många människor som betalar det företag som äger bildrättigheterna av en högt upplöst Mona Lisa för att titta på tavlan, på nära håll, ostörd, i timmar. Men det är alldeles uppenbart att denna möjlighet inte har någon negativ inverkan på Museum Louvres biljettförsäljning. De allra flesta vill se den äkta varan, även om det är bara möjligt på håll, bland hundratals andra besökare som uppmuntras att inte stanna allt för länge.
Det är en sned jämförelse, med jag föredrar att uppsöka mitt arkivmaterial på plats istället för att arbeta med dess digitala representation som oftast inte sätts i ett sammanhang. Det går inte att fortsätta sökandet ”på tvären” i den digitiserade samlingen. Samtidigt som digitiseringen av arkivmaterial tilltar försämras i övrigt arkivens dagliga service och inte minst öppettiderna. Det finns få arkiv som tillåter en historiker att tillbringa en hel arbetsdag med sitt material. Historikernas förment minskande intresse av konkreta arkivbesök blir till en självuppfyllande profetia. Vi behöver arkiv som sköter sitt uppdrag. Till det hör inte minst att arkivarien kan förmedla arkivets samlingar så att historikern kan ställa en fråga som sedan används på ett urval av arkivets material. Det är urvalet som är avgörande. Det styrs av en idé om en förklaring, även om det finns en möjlighet att digitalt gå igenom väldigt mycket mer material. Men frågan följer sällan den digitiserade samlingens struktur.
På samma sätt, tror jag, ligger källutgåvans framtid inte i en ambition att publicera allt tillgängligt material – precis som fantasier om att digitisera hela Sveriges kulturarv förhoppningsvis kommer att stanna på nivån av en fantasi – utan i urvalet. Investeringarna i dessa enorma samlingar är inte värda resultatet och kommer på grund av de höga kostnader som uppstår för att lagra all denna digitala information äta upp arkivens resurser – detsamma händer på museerna. Och nej, en sådan infrastruktur finns inte än – och inte resurserna heller.
Om en historiker tillhandahåller sitt arbetsmaterial digitalt, så kommer det finnas ett personligt, tidsbundet, frågestyrt och helst begränsat urval av ett material så att historikern också hinner skriva egna analyser. Det betyder inte alls att en framtida historiker inte kan komma fram till egna analyser med samma material och en annorlunda ingång. Tvärtom. Men det finns ingen anledning att sträva efter fullständighet som ett värde i sig.
Jag tycker därför att historiker även i framtiden ska gå till ett arkiv för att gräva fram sitt material som svarar på en specifik fråga. Jag tror också att SKHI i framtiden ska ge ut källmaterial om det har en tydlig koppling till städernas historia. Men dessa utgåvor ska helst vara kommenterade forskningsinsatser med ett konkret ämne och ett tydligt syfte.