I några decennier har förhandlingarna om nya Slussen pågått. Idag kunde jag titta på Södermalmstorg och nya Slussterrassen. Nej, jag är inte nöjd. Jag är inte arkitekt heller, så jag kan inte säga vad som hade varit ett bättre alternativ. Antagligen såg dagens lösning bra ut på ett ritbord, i rätt belysning och fördelaktigt perspektiv. Verkligheten är däremot bara trist. Väldigt mycket sten i fula färger, oinbjudande stora ytor med kantiga glaskonstruktioner, som känns daterade redan nu samt en på tok för stor bro stör mig ganska ordentligt. Södermalm blir återigen en avstängd ö bakom en stenvägg.
Men det är väl som det är med den saken i Stockholm. Det känns som att tråkig arkitektur alltid vinner här, för att det ska bli billigt. Billigt blir det sedan inte i alla fall, men det hade man naturligtvis aldrig kunnat veta i förväg.
Man skulle alltså kunna diskutera snålheten, ja fegheten. Båda är påtagliga. Man skulle också kunna diskutera den politiska processen som alltid verkar vara obegriplig – och här har Samfundet Sankt Erik för några år sedan gett ut en väldigt läsvärd kritik av stadens planeringsprocesser, ”Hur kunde det bli så här?”
Men det som slår mig mest av allt är alla de som försvarar bygget genom att säga att vi om några år kommer tycka att lösningen fungerar jättebra. Och det är antagligen helt korrekt. Jag saknar den professionella fantasin för att kunna föreställa mig en alternativ lösning, även när jag står på den stora tomma ytan kallad för Södermalmstorg som ska bli ett levande torg. Jag kommer om några år ha vant mig vid det, även om jag antagligen inte kommer att använda platsen så som det var tänkt.
Det beror i sin tur antagligen mest på de ekonomiska kalkylerna som styrde planeringsprocessen. Jag har anledning att misstänka att de vanliga turistställena kommer att finnas där. De kommer att sälja stora köttbitar med potatis som en glamorös och dyr husmanskost. Upplevelsen vinner över matens kvalité. Till den ängsliga arkitekturen hör en ängslig idé om en gastronomi som mest kommer tilltala turister som numera finns i Stockholm i princip året runt i stora tal. Turistindustrin är en av Stockholms viktigaste industrier – precis som i många andra huvudstäder. Det kommer finnas två–tre caféer på torget, sådana som tillhör de vanliga kaffehuskedjor som har erövrat staden för länge sedan, med separata eluttag för alla gäster.
Det är för tillfället helt enkelt ett framgångsrecept. Många vill dricka dyr kaffe i anonyma, homogena eller hemtama miljöer. Turismens kommersialisering har skapat en nöjeskultur som ser snarlik ut i nästan alla europeiska städer, där ett stort antal lättsmälta museer, likartade caféer och identiska turistställen finns. Det kommer att smälta ihop med Gamla stan, som redan idag mest liknar ett bebott Skansen, medan stadens centrum sedan 1600-talet alltmer flyttade norrut till Norrmalm.
Jag låter antagligen bitter, men ärligt talat är jag mest fascinerad över ängsligheten i det hela. Samhällets rädsla inför förändringar som lamslår vår politik tvärs igenom alla partier har hittat sitt arkitektoniska uttryck i en generisk turistupplevelseindustriarkitektur.
Rädslan är inte ens specifik för vår tid. För drygt 100 år sedan, när industrialiseringen skapade social oro i de snabbt växande städerna, skulle Stockholm efter några årtionden av exceptionell tillväxt – från och med 1880-talet byggdes det stora nya kvarter på malmarna – skapa en symbolbyggnad för hela stadsbefolkningen. Efter långa diskussioner fick Ragnar Östberg i uppdrag att bygga ett stadshus på bästa ställe. Resultatet var ett imponerande stycke arkitektur – och lika imponerande kitsch. Östbergs historiserande arkitektur tillhörde alls inte sin tid och kritikerna menade redan vid invigningen: ”Stadshuset står här i strid mot sin egen dag och mot morgondagen.”
100 år senare är Stadshuset stadens oomtvistade signaturbyggnad, dess ceremoniella centrum. Dess väldigt många besökare ifrågasätter antagligen aldrig byggnadens otidsenlighet, vilket i efterhand heller inte alls är lätt att bedöma. Tiden läker alla sår. Tiden kommer nog också se till att Stockholms Waterfront – sin tråkighet till trots – kommer accepteras som en del av norra Mälarstranden.
Och det är kanske som det är, och bra med det. En stad blir levande om dess olika historiska lager är synliga, när det skaver mellan byggstilar och epoker. Jag skulle däremot gärna vilja ha lite spännande arkitektur av och till och färre onödiga rivningar som ska ge plats för en modernitet som i sin tråkighet motsvarar vår visionslösa samtid. Denna menlösa modernitet bidrar i alla fall inte med något nytt för framtiden.