Med tillförlitlig regelbundenhet publicerar våra stora dagstidningar artiklar som bäst kan beskrivas som nästan ceremoniell Stockholms-bashing. Med hjälp av eleganta formuleringar och utsökta anekdoter tecknas bilden av en huvudstad som är på väg att tappa ”det”. Dessa texter skrivs vanligtvis av journalister som bor i huvudstaden. De publiceras oftast av Stockholmstidningar. På samma sätt som regelbundna utbrott av antiurbanism genom tiderna är även kritiken av huvudstaden ett urbant fenomen. Ute i riket drar ”fjollträsket” antagligen mycket mindre uppmärksamhet än många stockholmare hoppas på.
”Det” som Stockholm för tillfället tappar är alltså livet i sig. ”Stockholm är rent, vitt – och håller på att dö”. Huvudstaden är tråkig och det blir hela tiden bara värre. ”Men min plats på jorden [Stockholm] har förvandlats till ett co-living för liv dränkta i lådvinsnostalgi.” Journalisten skriver i skoltidningsrevolutionärernas anda. Det är lika roligt att läsa som konsekvenslöst för stadens liv och överlevnad. Dessa artiklar lyckas aldrig initiera någon debatt som överlever dagen – och det är antagligen heller inte meningen. Det gäller främst att en gång till säga som det är, hänsynslöst, bittert, roligt. Nästa journalist kommer sedan att insistera att ingenting har blivit bättre på senare år, tvärtom: Musikklubbar, innerstadens mångfald, det lilla caféet, de fria teaterscenerna, ni vet – tempi passati, det var bättre förr, helt enkelt.
Som intervention i den alldeles tysta debatten om Stockholms stadsbyggnad som numera avgörs av byggföretag med designmonopol – tråkigast verkar alltid vinna fältet – är dessa texter inte särskilt användbara. Men de värmer för stunden och det är inte så lite.
En annan form av intervention kom i våras, Håkan Forsells bok om Södermalm (Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel). Det är en lärd, välskriven och analytisk genomgång av Södermalms moderna historia. Fokus ligger på de senaste hundra åren av Södermalms byggnadshistoria. Boken levererar en genomtänkt förklaring av huvudstadens tilltagande tråkighet. Det finns nämligen en logik bakom det hela samt ett virrvarr av politiska beslut och regler som – delvis omedvetna om konsekvenserna – infördes under 1900-talet och som likt en grekisk tragedi utmynnar i en stadsbyggnad som liknande stadsdelar i andra europeiska huvudstäder (Köpenhamn, Berlin, Prag) genomled på ett liknande sätt med snarlika resultat.
Boken levererar inga snitsiga formuleringar och Håkan Forsell placerar sitt engagemang och sin sorg över det som hände mellan raderna. Han verkar inte bekväm med att uppfattas som aktivist, även om bokens själva existens – en kommersiell gångbar studie för en bred allmänhet – kan uppfattas som en form av aktivism, en intervention. Läsaren blir inte nödvändigtvis lycklig av boken, men lär förstå vad som har hänt så mycket bättre än efter ovan nämnda tidningsartiklar. Det historiska perspektivet är ju om ingenting annat ett väl fungerande narrativt instrument i folkbildningens tjänst.
Det är bara att även den bildade läsaren gärna vill känna sig bekräftad, emotionellt tilltalad, tagen på allvar med sin vrede över stadens utveckling. Det är trots allt för jävligt att alla de små verksamheterna, butiker, syltorna och skräddarna har trängts bort av en bostadsmarknad på speed som våra politiker inte kan eller vill styra längre. Även dagens arkitekter bygger inte något samhälle. Det är marknaden som ska lösa våra sociala behov. Att debatter om stadsbyggnadsfrågor är så frånvarande, att 2025 års pris för en journalistisk insats i stadsbyggnadsfrågor (Olle Bengtzon pris) gick till två Göteborgsjournalister som skapat en nostalgisk berättelse om det hotade, äkta Göteborg, där inga av de sedvanliga ingredienserna såsom socialt perifera kufar och äldre människor som hade bevittnat tidens gång saknades, berättar lika mycket om städernas tråkighet som den gråmossiga gestaltningen av nya Slussen, en plats som är kall, avspolningsbar och utan själ.
Jag vill att ni läser Håkans Forsells bok. Den bjuder på många kloka funderingar och tittar inte bara på Stockholm. Men jag önskade, lite grann för mig själv och i hemlighet, att han hade blivit arg någon gång, på riktigt. Det finns vinnare och förlorare även i det här spelet. De förtjänar ett erkännande för sina roller. Stadsbyggnaden är en del av vår kultur, vi skapade den. Vi kan göra om det som blev fel. Men då behöver vi först och främst en seriös, en lärd debatt! Fast, det är inte fel med känslor också.