I mer än 400 år har kungar och staten försökt driva en politik för staden, inte minst genom att grunda nya städer. Det skedde i synnerhet i början på 1600-talet. Dessa medvetna försök att grunda städer hade tydliga konsekvenser för den omkringliggande landsbygden. Bönderna skulle försörja staden med livsmedel och köpa sina hantverksprodukter i staden, i stället för att tillverka dem själva. Det fanns alltså en tydlig uppdelning som inpräntades i många förordningar och förbud. Dessa försök var för det mesta utan framgång, i och med att städernas invånare producerade sin egen mat, medan bönderna handlade med sina hantverks- och jordbruksprodukter på andra ställen.
Alla försök att från statens sida organisera stad och land kan förklaras med en urban norm som präglar svensk samhällsbyggnad fram till idag. Utvecklingen och moderniteten anses tillhöra staden. Landsbygden underordnas tydligt. Den har få funktioner även om en stor majoritet av befolkningen fram till mitten av 1800-talet bodde just på landsbygden, i fler än 2 000 socknar, medan antalet städer samtidigt knappt översteg 100.
Människornas sociala behov organiserades på sockennivån, där invånarna församlades kring kyrkan. I Sveriges alla byar och i de många små städer med några hundratals invånare finns början till vårt moderna välfärdssamhälle. Här tillkom de första skolorna, väldigt rudimentära former av äldreomsorg och sjukvård. Det var landets sena industrialisering på 1800-talet som omkullkastade denna ordning. Det började med att ett antal stora städer införde mera omfattande sociala reformer och infrastrukturer. På 1900-talet tog staten över alltmer och drev på utbyggnaden av en så småningom omfattande social omsorg. Det stärkte städernas och landstingens roll. Under industrins århundrade, 1870–1970, ökade städerna sin andel av landets befolkning från 15 till runt 80%.
Efter andra världskriget växte de kommunala uppgifterna i sådant omfång att staten genomförde en första kommunreform, år 1952. Antalet landskommuner som fortfarande följde den medeltida sockenindelningen reducerades från mer än 2 000 till mindre än 1 000. Redan tio år senare följde den andra kommunreformen, som skulle förbättra den första. Den genomfördes i de flesta fall i början av 1970-talet. Den avskaffade alla skillnader mellan städer och olika kommuntyper. Kommunernas antal sjönk till 278. Dylika kommunreformer finns i alla europeiska länder, men Sverige gick längst med att reducera antalet kommuner.
Vi har för närvarande 290 kommuner som förvaltas av var sin centralort, som i mindre än hälften av alla fall har varit en stad fram till 1970-talet. För att säkerställa att kommuner kan fylla sina växande uppgifter, diskuterar 2020 års kommunutredning att lägga samman dessa få kommuner till ännu större enheter, så som Danmark gjorde för runt tio år sedan och Norge diskuterar just nu.
Tidigare kommunreformer har dock inte bara skapat större enheter. De har helt suddat ut en gräns, nämligen den mellan stad och land. Denna gräns var aldrig särskilt tydlig, till exempel i form av ringmurar som få svenska städer hade. I stället styrs de flesta kommuner av tätorter som i många fall är ganska små och inte särskilt täta. Många andra kommundelar är väldigt glesa, men invånarna har samma rätt till kommunal service, var de än bor. Det skapar problem, inte minst då vi saknar ord för det glesa. Vad ska vi kalla det icke-urbana, det otäta för?
Till vardags talar vi om landsbygd, glesbygd, det rurala. Dessa begrepp används, men är odefinierade utifrån statens och kommunernas syn. Dessa områden kämpar i många fall för sin sociala överlevnad, för skola och service som kan ligga många mil borta. Men det visar sig vara svårt om det saknas ett namn för de områden, där tätheten av människor och funktioner brister. Det skapar i förlängningen utanförskap.