Igår i Stockholms innerstad. En flott tankesmedja bjuder på ett seminarium om polariseringen mellan stad och land. Det är samtidigt en presentation av ett större forskningsprojekt med samma inriktning. Talarna var en engelsk, en amerikansk och en svensk statsvetare, verksamhetschefen för Hela Sverige lever och inte minst Sveriges civilminister. I den fullsatta publiken syntes representanter för många politiska institutioner, intresseföreningar och myndigheter.
Själva upplägget var inte direkt gjort för att komma med nya insikter även om moderatorn upprepade gånger frågade talarna vad som överraskade dem när de lyssnade till varandras presentationer.
Ja, just det, ingenting.
Som vanligt behandlades polariseringen mellan stad och land som landsbygdens problem. Vi lärde oss väldigt lite om staden. Människor som bor på landet är äldre och har större behov av välfärd. De är sämre utbildade och mera benägna att rösta på högerextrema partier. Överraskande? Knappast.
Det kom ingen analys som diskuterade de högre skolornas frånvaro eller en sedan årtionden fullständigt dysfunktionell bostadsmarknad som nästan förbjuder äldre människor att flytta in till städerna – om de så ville – eftersom få pensioner är tillräckliga för att köpa bostadsrätter i staden och ingen bank skulle hjälpa en pensionär med finansieringen.
Nej, den urbana normen regerar i de urbana experthjärnorna så fullständigt att ingen ens skulle komma på tanken att framtiden och allt det goda skulle kunna äga rum någon annanstans än i din närmaste storstad. Den landsbygd som trots allt överlever – och en definition av vad denna landsbygd egentligen är finns det alltså fortfarande inte – ligger i regel på pendlingsavstånd från storstädernas arbetsmarknad. Det är en utveckling som automobiliseringen gjorde möjligt sedan 1970-talets så kallade ”gröna våg”. Den är liksom dagens ”gröna omställning” helt och hållet beroende av just bilen.
Ni förstår att jag var frustrerad.
Men det fanns nytt också. Och lite hopp.
Den engelske statsveteraren ville nämligen avverka en myt, den om att det finns en landsbygd och följaktligen en lantlig väljarkår som är benägen att rösta högerextremt. Våra svenska antidemokrater får visserligen flest röster på landsbygden, men bara i vissa regioner. På det stor hela är bilden mycket mera komplicerad, bortom en enkel stad–land-polarisering. Det som syns är fragmentering. Lokala partier har starkt stöd på kommunal och regional nivå. Det finns otroligt många olika koalitioner som styr i Sveriges kommuner och regioner. SKR har levererat en läsvärd sammanställning som visar på dynamik istället för stillestånd: ”310 val – 2022 års kommun- och regionval”.
Denna dynamik förklarades på seminariet med place-based politics. Det är ett fint uttryck för att de förtroendevalda får förtroendet just för att de driver lokala frågor och för att de visar på plats vad de står för. Det svenska rikets centralisering sedan Gustav Vasas tid döljer mycket av detta lokala i och med att alla politiska val äger rum på samma dag och för att vi har för få lokala tidningar som kan bevaka den lokala politiken. I synnerhet syns den inte i våra huvudstadstidningar som saknar intresset för livet utanför tullarna, om det nu inte blir en skjutning någonstans. Lika förutsägbart som att en workshop om polariseringen mellan stad och land handlar om landsbygden är ju att en huvudstadstidningsartikel om ett mindre samhälle utanför huvudstadsregionen handlar om misär och brott.
Denna tystnad till trots finns ändå den lokala politiken. Plats gör skillnad och den sedan länge diskuterade digitaliseringen av hela Sverige – civilministern lovade än en gång att nu skulle det tas krafttag – kommer att göra det möjligt att distansarbeta i vissa yrken i hela Sverige. Det är dock något annat än den ofta omtalade globala byn – som inte är mer än en medieteoretikers fantasi som inte blir mer övertygande genom upprepning.
Place-based politics och politiska analyser av det lokala visar nämligen på motsatsen, fragmentering. Lokal politik gör skillnad och den fråga som vinner ett val i en kommun är kanske helt ointressant i andra. Fragmentering är hoppingivande och skrämmer bara ingrodda centralister som inte vill ge upp på den våta drömmen om samma lösningar och samma möjligheter för alla – oavsett deras boendeort. Detta gamla löfte som står bakom mycket av välfärdsstatens politik var aldrig mer än ett löfte som rimligtvis inte gick att verkställa. Vimmerby har andra förutsättningar än centrala Göteborg, idag, precis som för 100 år sedan.
Det är dags att bejaka fragmenteringen som uttryck för en politisk kraft, ett lokalt engagemang, en energi som kan åstadkomma förändring, legitimerad av de lokala väljarna. I det sammanhanget är existensen av så kallade missnöjespartier en positiv signal.
Stadshistoriens del i denna fragmentering är att berätta om särdrag, egenheter och det specifika med en stads eller kommuns historia. Dessa olikheter är relevanta för invånarna, även om den medföljande lokalpatriotismen kan verka konstig, på håll. Men den energi som ingår i stoltheten över det lokala kan ge upphov till en vision. Stockholm lär aldrig bli Capital of Scandinavia, men detta anspråk berättar om en ambition. Essungas slogan: ”Liten, lantlig, lycklig. Din kommun livet igenom”, är inte mindre tillgjort. Men den kanske betyder någonting för Essungaborna som fyller den med mening, lokalt, för varandra. Det räcker långt.