För två veckor sedan var jag i Nykarleby (Uusikaarlepyy), en liten finsk stad i Österbotten, där en stor majoritet av invånarna är officiellt svenskspråkiga. Staden grundades år 1620 av Gustav II Adolf. Den har utvecklats långsamt, en hamnstad, där Finlands svarta guld, tjära, exporterades. Idag är det en välmående stad som trots sin ringa storlek (runt 3 500 människor bor i centralorten, hela kommunen har omkring 7 500 invånare) erbjuder mycket kommunal service såsom sjukvård och flera skolor, samt butiker, hotell och några restauranger, fast ingen pub.
Stadens store son är Zacharias Topelius (1818–1898), författare, historiker, tidningsman och poet. Sedan 35 år tillbaka firar Nykarleby sin son med en Topeliusfest, en vecka av seminarier och festlighet. I år ingick även en workshop med anledning av en kommande historik över Nykarlebys historia fram till 1809.
Jag deltog i festligheterna och workshopen. Mitt föredrag handlade om den metodiska nationalism som fram till idag präglar mycket av det som skrivs om svenska och finska städer. Det är dagens nationalstater som sätter ramen för vad som tillhör den svenska resp. finska stadshistorien. Det är dagens syn på städernas betydelse som sätter teman för dessa verk. Det handlar väldigt mycket om välfärd, skola, infrastruktur och lokalpolitik. Det handlar ganska lite om relationerna mellan städerna, om relationen mellan staden och dess (om-)land. Det handlar i princip aldrig om städernas politiska inflytande på nationalstaten. Här finns det inte några stora skillnader mellan Sverige och Finland, även om Finland inte formellt avskaffade städerna. Men på båda sidor av Bottniska viken undersöks städer ofta var för sig, utifrån statens perspektiv. De verkar därför många gånger tråkigare än nödvändigt. Workshopens tema var intressant nog en fråga: Bottniska städer – lika som bär?
Projektet om Nykarlebys stadshistoria finansieras av stadens historiska förening och några stiftelser. Bakom projektet står ett antal väl renommerade historiker från hela Finland, ett par professorer, några docenter samt lokalhistoriker. Under några års tid – självklart vid sidan av ett helt vanligt arbetsliv – författar dessa historiker en historik över staden fram till 1809. Tiden därefter är väl undersökt.
Jag måste säga att jag var imponerad över historikernas expertis och engagemang, men likaså över allmänhetens intresse. I stora festkvällen ingick utdelningen av olika priser för årets läshuvud bland stadens elever, årets eldsjäl och förening, samt ett antal längre tal över Topelius. Evenemanget var utomordentligt väl besökt. Feststämningen var påtaglig och stördes inte alls av att stadens fullmäktigeordförande höll ett längre tal över Topelius historiesyn och frågan om den följde historiker Leopold von Rankes akademiska ideal eller filosofen Georg Wilhelm Hegels idealistiska idéer. Även den officiella delen av den efterföljande workshopen, en halvdag med vetenskapliga presentationer om Väster- och Österbottens äldre stadshistoria – lockade runt 80 åhörare.
Jag kunde inte låta bli att undra om en liknande tillställning i en mellanstor svensk (före detta) stad hade dragit samma publik. Men jag är kanske bara svag för hederlig, gammaldags lokalpatriotism. Den är en helt klart underskattad kraft, när det gäller att organisera ett lokalsamhälle. Om man behöver en tryckt stadshistorik för att hålla en sådan lokalpatriotism levande är en öppen fråga, men intresset för denna historia – som kan berättas på många sätt, någonstans mellan Ranke och Hegel – är uppenbarligen viktigt för staden.