History for the public,
about the public,
by the public.
Public history är ett sätt att arbeta med historia för allmänheten, den handlar om det allmänna och görs av allmänheten. Begreppet public är mångtydigt, både på svenska och på engelska. Det uttrycker en motsättning till det privata, det som inte är av allmänt intresse, men framför allt en motsättning till det specifika, i det här fallet den akademiska historieskrivningen. Det är bara det publika, det vill säga publiken, alltså de som ska ta del av public history som är tydligt i begreppet. Alla! Alla som kan ta till sig en berättelse som inte kräver specifika förkunskaper.
Stadshistoria är synnerligen lämpad för denna form av historia, då den rör specifika platser som är tydligt avgränsade i staden. Platser sträcker sig ofta långt tillbaka i tiden och används av de människor som vill arbeta med sin historia. Våra minnen behöver en plats i staden. Alla som är intresserade av stadens historia, av dess utveckling, ska kunna ta del av denna historia. Dessutom ska alla vara inbjudna att vara med under processen för att ta fram denna historia. Många stadsmuseer anser därför att public history är deras uppdrag. De erbjuder olika former av stadens historia, i bokform, som utställning, stadsvandring eller bildarkiv.
Det finns däremot ett litet aber.
I september var jag på en konferens som behandlade just stadens plats i public history. Vi lyssnade i två dagar till många spännande presentationer med exempel på public history från Europas alla hörn. Inte en enda presentation berättade dock om publikens delaktighet, om samskapande – co-creation på modern svenska. Akademiska och museala experter tillhandahöll historia för en allmän publik, på ett bra sätt. Men det talades inte om publikens uttalade intressen eller politikens behov av att presentera en viss bild av en stads historia för allmänheten. Och lita på mig, dessa intressen finns. Konferensen är dessutom inte något undantag i sammanhanget. Tvärtom. Men varför har vi så svårt att prata om publikens delaktighet?
Public history ska göras av allmänheten. De som berörs av stadens allmänna historia ska vara med och gestalta den. Men det är inte alls vanligt, inte i andra delar av världen och inte heller i Sverige. Att det är ovanligt i Sverige är märkligt med tanke på att viktig inspiration till denna form av historia kom just från Sverige, Sven Lindqvists bok: Gräv där du står (1978). Han ville att industriarbetarna skulle skriva sin historia och på så sätt kräva sin plats i historien. Idén finns kvar i andra länder, men nämns inte särskilt ofta i Sverige.
En öppenhet för olika sociala gruppers delaktighet i historieskapandet är inte självklar. Det finns nämligen ytterligare en skiljelinje, den mellan experten och lekmannen. I samband med public history talas dock mest om en skillnad mellan akademiska historiker på en högskola – som påstås inte kunna prata med vanligt folk på grund av elfenbenstornet – och de historiker som arbetar på en minnesinstitution. Men det är vanskligt. Även på ett stadsmuseum finns bara akademiker, högskoleutbildade experter på stadshistoria och dess förmedling till allmänheten. Alla påståenden om att akademiska historiker många gånger inte är intresserade av själva förmedlingen tillhör myten om elfenbenstornet, som inte håller för granskning (många av mina kollegor är faktiskt väldigt duktiga på att förmedla historien till allmänheten – och de gör det regelbundet, oftast gratis och på sin fritid).
Även på ett museum arbetar experter som ofta har svårt att ta in lekmännens perspektiv och kunskaper. Det finns en misstro mot lekmännens förmåga att gestalta historia, något som många hemmasnickrade internetsidor om en stadsdels historia tyvärr bekräftar. Att gestalta historia, att hitta det allmänna i det specifika, att kunna tilltala det allmänna är en konst som kräver sin utbildning. Men det talar inte mot ett samarbete mellan experten på förmedling och den historiskt intresserade allmänheten.
Väl framme vid denna insikt finns det en sista tröskel. Problemet är ju inte bara bristen på historiska kunskaper. Det som står i vägen är också de eventuella politiska intressen som olika grupper har av en viss historia. Sven Lindqvist utgick självklart ifrån att den historia som industriarbetarna skulle gräva fram var politisk och skulle användas för att driva deras politiska intressen, inte minst skapa en samhörighet. Historia handlar inte om det förflutna och avslutade. Historia bärs av minnen av det förflutna som ger upphov till våra aktuella intressen. Samhörighet och att få ta plats i staden är politiska intressen.
Vi befinner oss idag väldigt långt borta från denna enkla insikt. Det finns en beröringsskräck vad gäller politik, både från universitetens och minnesinstitutionernas håll. Det finns dessutom en naiv tro på att historia ska hållas rent från politiken. Men den blir då tråkigare än den borde vara. Så kan vi inte ha det!
Make urban history great again – go create!