För drygt två år sedan började jag blogga om svensk stadshistoria. Bloggen kallas för ”Städer i våra hjärtan”. Jag tror helt enkelt att städer är en självklar del av människans kultur, det vill säga hur vi ordnar våra liv. Städer finns över hela världen, i alla kulturer, sedan många tusen år tillbaka.
I dessa städer skapas historia. Kärnan i min idé om en stad är att dess förtätning av människor skapar en diversitet av funktioner. Detta lägger grunden till en historisk utveckling som människor för länge sedan började sätta ord på, för att bevara, ordna och minnas sin stadsgemenskap.
Människor på landsbygden är för den delen inte historielösa, fast städernas litterata eliter i tusentals år hävdat sin överlägsenhet just tack vare tillgången till denna skriftliga, ”högre” kultur. Den kallas sedan romartiden för urbanitet.
Men hänsyn till den mängd sociala konflikter, våld och sjukdomar som tillhör staden kan denna bild ifrågasättas. Det löfte om en ”högre” kultur som stadens eliter formulerade har aldrig gällt för stadens alla invånare. Tvärtom är städer fram till idag beroende av de många invånare som utan att kunna ta del av stadens privilegier och urbana kultur möjliggjorde eliternas stadsliv. Stadshistoriker brukade främst berätta om eliternas liv, fast vi med hjälp av arkiven kan komma åt alla sociala grupper i staden. På senare år har allt fler historiker försökt ge även perifera grupper en egen röst.
Den ovan skissade idealiserade bilden av den europeiska staden med dess säregna urbanitet finns även i Sverige, fast svenska städer på många sätt är väldigt olika sina kontinentala systrar. Som en konsekvens är de flesta europeiska stadshistoriker ointresserade av de svenska – och nordiska – städernas säregenheter. Men även svenska historiker har svårt att beskriva svenska städers urbanitet och politiska agens, fast städerna historiskt hade många möjligheter och uppgifter, inte minst en egen beskattningsrätt.
Idén om ett avlångt rike med en huvudstad i den östra periferin är så stark att den präglar även den äldre historien, där Stockholm i många hundra år låg i rikets geografiska centrum. Finlands liksom de baltiska och tyska provinsernas städer som under förmodern tid tillhörde det svenska riket glöms lika enträget bort som det faktum att de danska städerna i nuvarande södra Sverige först sedan 1600-talet tillhör just detta rike. De flesta uppfattar staden inte som ett särskilt intressant studieobjekt, som då har svårt att synas.
Balansen mellan stat och stad har förändrats många gånger. I synnerhet den industrialiserade nationalstaten har sedan 1800-talets mitt ändrat städernas villkor genom tre stora kommunreformer. På 1970-talet slutade Sverige överhuvudtaget ha städer i formell mening. Staten anpassade ”städernas” respektive kommunernas roller och uppgifter till det industrialiserade välfärdssamhället. De nya storkommunerna har fått fler och fler uppgifter som skapar både organisatoriska och inte minst ekonomiska problem. Bloggen har upprepade gånger skrivit om de många problem som följer av denna rollfördelning och dess långa förhistoria.
Dagens kommuner har ett välfärdsuppdrag som upplevs allt tyngre. Dagens diskussion handlar om statens oförmåga att skapa rimliga villkor och ett rättvist skattesystem som skulle kunna hjälpa det kommunala Sverige att utveckla sin fulla potential som den lokala demokratins basenhet. För mig som historiker är det mest slående att det finns en tystnad kring själva begreppet välfärdsstad och dess historia. Vi har heller inte slutat tala om just städer – bilden av en önskvärd urbanitet är stark.
Jag är övertygad om att vi behöver förstå svenska städers och det kommunala Sveriges historia för att hitta nya lösningar. Vi behöver också förstå vad stadens invånare, kommunens medborgare, egentligen har för förväntningar på sin ”stad” och på välfärdskommunens roll. Kan kommunen i längden vara en aktör inom nationalstatens gränser, som driver egna intressen, lokalt och på nationell nivå? Eller kommer kommunerna framöver enbart agera som statens lägsta förvaltningsnivå därför att invånarna helt enkelt inte har andra förväntningar? Och vilken roll spelar kommunernas och ”städernas” historia i sammanhanget, den synliga och den som bara finns i stadsmuseer och på nätet?
Jag ska tänka mer på saken! Häng med!