Den 29 oktober 2023 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av en gruvarbetare från Kiruna under rubriken: ”En stad är mer än bara platsen eller gruvan den står på.” Rubriken fångade min uppmärksamhet för att den egentligen säger en självklarhet. Men vad händer med en stad när en gruva tar över den?
Sveriges återindustrialisering har fått mycket uppmärksamhet. Stora företag lovar omfattande industriella satsningar i utbyte mot samhällets investeringar i den infrastruktur av främst bostäder som krävs för att satsningen ska lyckas. Processen är komplicerad och ställer frågor om dess hållbarhet och om samhällets regler.
Debattartikeln börjar med poetiska beskrivningar av landskapet och livet i Kiruna. Därefter följer en vass kritik av att gruvan likställs med staden och att de anställdas lön likställs med deras intressen. Kiruna stad ska flytta för att möjliggöra Kirunas överlevnad och de anställdas arbete. Men det är oklart om lön och sysselsättning är de anställdas primära eller rent av enda intressen. Lika oklart är om det är kommunens ansvar att tillhandahålla ”stad”, urbanitet, dvs. lägenheter och samhällsservice.
Svaret har i Sverige under lång tid varit: ja. Ansvarsfördelningen mellan stad och gruva såg dock annorlunda ut, när Kiruna kom till. Orten grundades i slutet på 1800-talet för att Norrlandsbanan möjliggjorde den storskaliga exploateringen av världens största malmgruva. Kiruna är ett exempel på enorma vinster för ett samhälle som satsade allt på gruvindustrin. Stadens flytt på grund av gruvans utveckling är konsekvent.
Men även i slutet på 1800-talet behövde de som arbetade i Kiruna mer än en bra lön. Efter några årtionden som improviserad kåkstad förvandlades Kiruna efter 1900 till ett modernt samhälle. Gruvans dåvarande platschef Hjalmar Lundbohm planerade bostäder, skolor och samhälle. Gruvföretaget ansågs ha ett ansvar utöver själva lönen. Det var ett sent exempel på den patriarkala brukspatronen.
Liknande modeller har funnits i hela Sverige sedan medeltiden. Utvecklingen tog fart när järnvägens expansion skapade nya bruks- och stationssamhällen där industrierna låg i samhällets centrum. Kiruna fick slutligen stadsrättigheter år 1948, men är även idag beroende på ett enda stort företag som organiserar och delvis betalar dagens flytt i den hastighet som världsmarknadspriserna på järnprodukter tillåter.
1970-talets avindustrialisering ledde i många av dessa bruks- och stationssamhällen till tomma centrum och en bristfällig social och ekonomisk hållbarhet. Ändå håller vi på att göra om samma sak en gång till, kommuner som gör sig beroende av ett eller ett fåtal industrier. Till skillnad från SKAB i Kiruna bygger dessa företag inte stad längre. Istället förhandlar de sig fram till kommunens enorma investeringar i en infrastruktur av bostäder och lite till. Kommunen känner att de inte har något annat val, om de vill vara med i den framtid som fortfarande tänker gruva. Kommunen tar lån i förhoppningen om en framtid där den kommunalskatt som de anställda på sikt kommer att betala gör denna investering meningsfull, eftersom företagets skatter antagligen kommer att hamna väldigt långt borta, i många fall i Stockholm, om alls i Sverige.
Den modellen är ekonomiskt uppenbart ohållbar. Vad händer i längden med den ”stad” som kommunen bygger, när företagen inte längre ”satsar”? Kommunen är inte ett företag. Den är – som själva begreppet uttrycket det – en gemenskap, ett samhälle av medborgare. Det är denna gemenskap som tar den nota som företagen inte vill ta ansvar för. Det är kommunen, församlingen av medborgarna, som tar den ekonomiska risken eftersom det inte verkar finnas något alternativ.
Gruvarbetaren i Dagens Nyheter föreslår en modell som påminner om 1970-talets löntagarfonder, alltså företagens socialisering. Det motsvarar Hjalmar Brantings definition av ett folkhem från 1928: ”de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”. Brantings folkhem förstatligade brukspatronens patriarkala omsorg. Men även denna modell tillhör historien, när den marknadsliberala staten lämnar över notan till kommunerna.
Det är kommunen som i förhandlingar med företagen försöker säkerställa en hållbar stadsutveckling. Men det blir mest diskussioner om bostadsbyggande, om skolor och shopping-centra. Själva tanken att det finns ett samhälle som ska byggas där företagen via skatter tar sitt ansvar känns radikalt – och konservativt.
Staden som en organism, som resultatet av långsiktiga investeringar och politiska beslut, där alla med ett intresse i staden är med, är en radikal idé i dagens Sverige. Möjligen ett konservativt ideal som tänker urbanitet som en mångfald av intressen. Detta konservativa ideal är dock radikalt, när ansvaret för samhällets utveckling samt alla dess risker hamnar i knäet på en kommun och dess medborgare.
Jag tycker att det finns något att fundera över här, inte minst vad gäller medborgarnas roll i kommunen och samhället. Och då har vi inte ens berört frågan om gruvindustrins ekologiska hållbarhet.