Välfärdsstäder och deras förorter

Sveriges städer expanderade kraftigt efter andra världskriget, inte minst på grund av deras nya roll inom välfärdsstaten. Denna välfärd hittade sitt arkitektoniska uttryck i städerna. Nya, ombyggda eller totalt renoverade städer markerade under 1960- och 1970-talen att välfärdssamhället var ett urbant samhälle. Det gällde att radera det gamla, fattiga Sverige och skapa modernitet.

Sveriges urbanisering var snarlik den i andra nordiska länder och resten av Europa. Men Sverige gick längre än andra när det gäller att reformera sitt stadsväsende och den kommunala organisationen. Konsekvenserna för Sveriges stadsbyggnad var omfattande, inte minst rivningarna av gamla stadskärnor har beskrivits och – i efterhand ganska enhälligt – kritiserats.

Vid sidan av många innerstäder byggdes också förstäder med specifika funktioner. Här satte den bostadssociala utredningen från 1946 tonen. Den fördjupar sig inte bara i utförliga beräkningar av förstädernas sociala behov vad gäller skolor, bostäder och äldreomsorg. I en egen bilaga visade arkitekten Uno Åhren även stort intresse för sociala och demokratifrågor. Avhängig förortens storlek skulle det finnas ett centrum som vid sidan av de vardagliga behoven även omfattade ett bibliotek, Folkets hus och caféer i anslutningen till ett torg. På detta torg skulle människor mötas och på så sätt engagera sig som demokratiska medborgare. Det var en förståelse av demokrati som följde den mer än 2 000 år gamla idén om marknadsplatsen som stadens centrum.

Välfärdsstaten har byggts om väsentligt sedan 1950-talet. Det fick konsekvenser för förorterna. Redan på 1950-talet minskade folkrörelsernas starka ställning på grund av tv:ns intåg i hushållen. På 1990-talet uppmärksammades förorternas begränsade inflytande på välfärdssamhället vad gäller deras politiska representation. Som ett försök introducerades subkommunala organ, som i de större städerna för det mesta kallades för stadsdelsnämnder. Staten och kommunerna var dock inte beredda att verkligen delegera politisk makt, så dessa stadsdelsnämnder byggde bara delvis på lokalsamhällets engagemang och röst. De flesta har därför lagts ner för länge sedan eller reducerats till rådgivande organ med få uppgifter.

Istället för att stärka förorternas politiska roll har både kommunerna och staten allt mer dragit sig tillbaka. Många kommunala centrum har sålts till fastighetsbolag som för det mesta varken visar intresse för den lokala demokratin eller centrumets utveckling. Centrum såldes och såldes igen; många är i dåligt skick. Polisen, biblioteken och olika kulturella verksamheter som teater har lämnat förorterna.

Förorter har allt mer blivit till investeringsobjekt. Det gäller både för miljonprogrammets hyreshus och för alla bostadsrätter som kommit till genom nybyggen och allmännyttans utförsäljningar. I många fall är skolan den enda kommunala fastighet som finns kar, om inte även den har sålts ut.

Bilden är mörk och förstärks av att innerstadstidningarna beskriver förorter som platser för sociala problem och brott. Den som vill få en annan bild måste antingen prata med förortsborna eller läsa de reklamfinansierade stadsdeltidningarna som fyller en viktig roll. I övrigt behövs det uppenbarligen ett antal brott för att förorten ska få kommunens uppmärksamhet.

Förorternas problem med bristande representation och deras minskade demokratiska roll började enligt mig med 1970-talets reformer, även om de var tänkta att motarbeta just det. Tre viktiga förändringar visade på stora ambitioner.

1950- och 1970-talens kommunsammanslagningar resulterade i att staten reducerade antalet kommunala beslutsorgan med ungefär 90%. Detsamma gäller antalet kommunala förtroendemän. Denna politik stärkte de kommuner som fanns kvar och förbättrade servicen. De nya kommunerna fick starkt utökade budgetar och ansvarsområden. De är Sveriges största arbetsgivare. 1974 års regeringsform stärkte slutligen den kommunala självstyrelsen som ett fundament för själva demokratin i sin första paragraf.

I själva verket motarbetade kommunsammanslagningar dock den närhet mellan politik och medborgare som alla utredningar förordade. 1990-talets stadsdelsnämnder kunde inte återskapa närheten, antagligen för att det statliga välfärdsuppdraget hade förvandlat kommunerna så att deras viktigaste funktion blev att förvalta välfärden. Kommuner styrs av engagerade lokalpolitiker, men verkar inte kunna engagera medborgarna. Det beror å ena sidan på att våra partier inte vill vara folkrörelser längre. Å andra sidan förstår kommunerna välfärd som en statlig uppgift och det gör även politikerna och allmänheten. Som en konsekvens förstår kommunens medborgare sig själva mest som invånare.

Det kommunala – det gemensamt ägda allmänna bästa – har tagit stryk. Kommuner diskuteras mest som ett förvaltningsproblem. Deras minskade inflytande på det politiska livet och välfärdens nyliberala omförhandling öppnar däremot upp för privata engagemang och civilsamhällets återkomst. Om civilsamhället kan lösa förorternas problem återstår att se. Jag återkommer till frågan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close