Svensk bostadspolitik är ett misslyckande, om målet är att säkra medborgarnas rätt till en bostad. Denna rätt ingår i katalogen över de mänskliga rättigheterna som Sverige har förpliktat sig att skydda, fast utan att förankra rätten i svensk lagstiftning.
Bostadspolitiken slår istället mot många grupper i samhället, de ekonomiskt svaga, minoriteter, människor med särskilda skyddsbehov. Den slår också mot allt fler grupper som har en fast inkomst. Denna inkomst räcker dock inte till för att övertala en bank att bevilja ett bolån eller en hyresvärd för att kunna hoppas på ett förstahandskontrakt nära arbetsplatsen. Vi pratar om sjukskötare, pedagoger, faktiskt de flesta människor som jobbar i den kommunalt organiserade välfärden.
Detta faktum är inte ens en nyhet längre. Även lösningarna är uppenbara, men har för länge sedan slutat engagera på riktigt. Samhället – staten och kommunerna – behöver engagera sig och reglera en marknad som i dess så kallade liberala form slår ut en växande del av befolkningen från bostadsmarknaden. Denna bostadspolitik ingår i statens idé om ett ägarsamhälle. Alla medborgare uppmuntras att äga sitt boende – och staten gynnar dem som gör det, till skillnad från hyresgästerna. Under välfärdsstatens etablering, på 1940-talet, fattades också beslut om att de som verkligen inte hade råd att köpa skulle få hyra en bostad, som oftast byggdes av kommunala, allmännyttiga bostadsbolag, medan även privata hyresvärdar tvingades i ett gemensamt system med reglerade hyror. Dessa bostäder fick dock under inga omständigheter kallas för socialbostäder. Det finns ingen social housing i Sverige, nja, ingen vill kalla det för det.
Antalet livslögner och ideologiska skygglappar i denna debatt är i princip obegränsade och ingen verkar ens orka närma sig frågan på riktigt. Kommunerna utvecklar förstås planer för att förbättra situationen, men ingen förväntar sig ens längre att det blir någon verkstad av det.
Sommaren 2024 kommer dock Stadsmissionen i Stockholm att öppna ett hyreshus som till en tredjedel ska erbjuda lägenheter till bostadslösa [https://www.etc.se/ekonomi/haer-bygger-stadsmissionen-eget-hus-foer-hemloesa]. Detta initiativ är tänkt att motarbeta segregation. Stadsmissionens hus med 41 lägenheter är inte mer än en droppe i bostadsbristens hav.
Åsa Paborn, direktor på Stadsmissionen, är medveten om husets symboliska funktion. Hon uppger sig vilja utmana politiker och visa att det faktiskt går, det som vanligtvis inte sägs gå, varför ingenting görs, vanligtvis. Lokalpolitikernas reaktioner håller sig inom ramen för det förväntade. De bjuder på gamla lösningar och låsta positioner som sedan kan användas som slagträ mot oppositionen. Representanter för sittande majoritet i kommunen vill se en bostadspolitik för alla som inte kan förlita sig på enskilda initiativ. En annan politiker förespråkar en reform av kösystemet, antagligen väl medveten om att de lägenheter som ska omfördelas för de utsatta grupperna inte finns i detta kösystem och att denna reform inte hjälper alla andra grupper som ”bara” inte har råd att leka bostadsmarknad fullt ut.
Välfärdsstatens grundläggande mål var att lösningarna skulle vara lika för alla, var de än bodde i Sverige. Denna välfärdsstat ville minimera sociala risker så att alla kunde våga utsätta sig för de risker som den industriella omställningen medförde. Den politiken finns inte längre. Och även det är långtifrån en nyhet längre. Politiken har kapitulerat genom att överlämna välfärdens kärnverksamheter i privat regi. Idag är deras armar bakbundna av den egen politiken. Men ändå försöker politikerna peka med hela handen, en hand som knappt syns bakom ryggen.
Kommuner har enorma möjligheter att påverka människornas vardag. Regeringsformen utgår från en kommunal självstyrelse som definieras först och främst genom sitt ansvar för medborgarnas välfärd, deras rättigheter vad gäller vård, bostad och utbildning. Att politikerna känner sig kritiserade av en privat aktör (Stadsmissionen) som löser en liten del av ett socialt problem för att visa att detta är möjligt, är en märklig reaktion. Antingen följer kommunen återigen de förväntningar som ligger i själva kommunbegreppet – nämligen att organisera det gemensamma utifrån en politik som definieras av det allmänna bästa (denna idé tillhör Europas kulturarv numera i mer än 2000 år) – eller så är det dags att erkänna att detta gemensamma inte menar alla. Då ska vi inte längre prata om välfärdsstat och välfärdsstäder längre. Då borde politikerna vara mera tacksamma för alla droppar i havet som privat välgörenhet åstadkommer – idag på samma sätt som för 150 år sedan, när kommunerna förlitade sig på privat välgörenhet för att ingen ville erkänna ett kommunalt ansvar. Det är en demokratifråga i mina ögon. Diskussionen lär alltså fortsätta och vi behöver verkligen nya lösningar.
I övrigt skulle jag gärna ta en fika med Åsa Paborn. Hur vågar hon?