Mitt intresse för stadshistoria är gammalt. För 35 år sedan skrev jag en magisteruppsats om min hemstad, Soest i Westfalen, och dess medeltida krönika. Det fanns bara en central källa, där stadsskrivaren berättade om ärkebiskopen av Kölns försök att erövra sin egen stad som vägrade släppa in honom. Staden lyckades försvara sig och valde en ny stadsherre. Den officiella krönikan blev ett sätt att försvara stadens rätt och att möta den kritik inifrån staden som fanns mot stadens krig mot överheten. Texten skrevs av senare, aktualiserades under reformationen och levde bra och länge.
Tänkte jag.
I min doktorsavhandling blev saken betydligt mera komplicerad. Det gällde en annan hansastad, Lüneburg, och dess rika skatt av historiska berättelser från 1300- till 1700-talet. I början fanns det samma mönster. Stadsherren ville erövra staden, med våld, och misslyckades. Stadsskrivaren avfattade en krönika som försvarade stadens rätt och magistraten mot intern kritik. Tre generationer senare kom nästa stora konflikt. Den utspelades i staden och gällde skatter, tillgång till magistraten samt stadens viktigaste inkomstkälla, salinen. Resultatet var långt mindre entydigt och enkelt att förmedla. Olika berättelser försvarade magistraten, men såret efter en blodig intern konflikt ville inte läka. Senare krönikor hade svårt för detta minne och utelämnade den ur historien. 200 år senare, i början på 1600-talet, inkluderades konflikten ändå i de utförliga krönikorna över hela stadens historia. Alla som hade haft intressen i den gamla konflikten var döda, för länge sedan. Det gjorde inte ont längre. Men krönikan från 1600-talet tappade samtidigt spänsten, när den inte längre hade ett tydligt syfte. Det är en ganska långtråkig text om det ena och det andra i Lüneburg.
Det var dessutom svårt att se att dessa texter gjorde någon skillnad för stadens invånare. Jag ville ju tro och visa att krönikorna påverkade staden, borgerskapet och lokalpatriotismen. Men den stolthet som tydligt fanns i staden hade redan på 1500-talet inte mycket att göra med att staden hade lyckats lösa två stora konflikter. Dessa minnen var på tok för komplicerade för det.
Det blev uppenbart när jag 20 år efter min avhandling ombads att berätta hur jag idag tänkte kring min bok. Det var inte enkelt, då frågan om historiebruket, som jag tidigare inte hade svarat på, fanns kvar. Bara timmar innan det var dags att föreläsa om min avhandling fick jag äntligen en idé. Jag jämförde Lüneburgs förmoderna historiebruk med Stockholms, med bygget av Stadshuset i början på 1900-talet som exempel.
Stadshuset innehåller, precis som de långa krönikorna över Lüneburg några århundraden tidigare, ett stort antal historiska berättelser. Stockholms historia skildras i stadshusets arkitektoniska utsmyckningar med berättelser om Sigtunabors flykt för esterna, med en fiskares flykt för biskopen i Strängnäs, med ett tomt gravmonument över stadens förmenta grundare Birger Jarl och Sankt Görans kamp med draken. Alla berättelser ska visa för betraktaren att Stockholm är en stolt stad, utvald av Gud, en stad som försvarar de fattiga och skyddar de svaga.
Ingen arkitekt på tidigt 1900-tal menade att alla dessa berättelser var sanna. Det var legender, som trots att de var legender, skulle skapa en identitet genom att presentera stadens begynnelse.
Men fungerar det?
Stadshuset är Stockholms enskilt viktigaste signaturbyggnad. Så, svaret är ja.
Förstår besökarna dessa berättelser?
Jag är inte säker att de behöver det för att det ska fungera. Det räcker uppenbarligen med symboler och metaforer. Det fungerar faktiskt mycket bättre än en hel bok över stadens historia. En bok har inte samma förmåga att bygga en identitet, då den historiska sanningen är för komplex.
Städer, stadsmuséer och historiska föreningar använder sig av dessa symboler, minnestecken, bilder och årliga fester. Det är i många fall medvetna satsningar på att utlösa en mera emotionell reaktion, en nostalgisk längtan eller stolthet. Det är helt i sin ordning. Det är en annan ingång till en stads historia och en medborgares historiska identitet än den där uppsatsen som jag skrev om Lüneburg och Stockholm.
Det återstår för mig att förstå min plats som akademisk stadshistoriker i städernas historiska minnesarbete. Jag har inte lyckats med det än. Jag vill inte vara den översittare som dömer ut metaforiskt och symbolladdat historiebruk, men jag är säker på att min forskning behövs.
Jag får bara inte ihop det, inte än. Jag jobbar på det.
Historien om ett misslyckande, del 1, slutar här.
Bilden på Sankt Göran på utsidan av Stockholms stadshus av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=20106098