För runt 100 år sedan användes för första gången ordet rurbanity i en sociologisk undersökning. Ordet är en sammanslagning av två olika begrepp, nämligen urbanity och rurality. Det som slås ihop till ett begrepp är alltså staden och landsbygden. Rurbanity användes för 100 år sedan för att uppmärksamma att städerna alltmer växte in i landsbygden – som ett specifikt fenomen i den urbanisering som var en konsekvens av industrialiseringen. Jordbruket sysselsatte allt färre människor, medan städernas arbetsmarknad var expansiv och lyckades attrahera människor från landsbygden. Städernas tillväxt var ofta okontrollerad och skapade vad som kallas för förorter, urban fringe och sovstäder.
Men det var inte bara den fysiska aspekten som diskuterades för 100 år sedan. En annan del i samhällsutvecklingen var att städernas livsstil spridde sig till allt större delar av samhället. Rurbanitet blev till ett uttryck för ett upplevt hot, nämligen att landsbygdens särart skulle försvinna. Märkligt nog fanns det aldrig farhågor om att landsbygdsbefolkningen skulle ruralisera staden. Fram till idag tror stadsborna på sin förmåga att med hjälp av sin urbana kultur kunna civilisera ”kusinerna från landet”.
Redan under antiken ansågs stadsborna vara mera civiliserade och klokare, urbana helt enkelt. Stadsborna föraktade följaktligen landsbygden och dess förment okultiverade invånare. Men det har också alltid funnits en urban kritik av staden, där landsbygden tvärtom uppfattades som mera naturlig, livet på landsbygden som moraliskt högrestående, medan den urbana civilisationens fördelar ifrågasattes. Sådana antiurbana strömningar har dock hittills varit kortvariga och aldrig riktigt hotat de urbana idealen. Stadens attraktionskraft har alltid visat sig vara större i längden, inte minst på grund av stadens starka arbetsmarknad.
Diskussionen om rurbanitet handlar alltså delvis om en livsstilskonflikt. Men vi har också svårt att acceptera att städer har blivit gränslösa, att det helt enkelt inte längre finns några tydliga gränser mellan en stad och dess omland – och inte bara på grund av 1970-talets kommunreform som effektivt avskaffade städernas säregna rättigheter. I själva verket är hela samhället urbaniserat utifrån stadens ekonomiska villkor och livsstil.
Många försök att bevara landsbygdens kultur drivs för övrigt av stadsbor som på så sätt vill kritisera staden. Landsbygdsbefolkningen representerar i det sammanhanget det stabila jordbrukssamhället med dess traditionella levnadssätt som kretsar kring familjen, naturen och – i alla fall tidigare – kyrkan. På senare år har denna diskussion fått viss nytändning i begreppen ”någonstansare” och ”varsomhelstare”, som på många sätt motsvarar just de rurala respektive urbana idealen.
Landsbygdens förmenta stabilitet är dock en myt och har varit en myt i alla tider. Rörligheten är och har varit stor. Men myten om den orörliga landsbygden fyller en funktion. Den stabiliserar inte landsbygden, som utsätts för många oönskade förändringar, men hjälper landsbygdens invånare att hantera vad som upplevs som allt snabbare förändringar. I det sammanhanget representerar staden det rörliga, alltid dynamiska, täta och diversifierade. Här går tiden alltid framåt, medan landsbygden sägs tänka i årscyklar. Därför fyller myten om den orörliga landsbygden även för stadsborna en kompensatorisk funktion.
I övrigt har det blivit väldigt svårt att hitta tydliga begrepp för allt det som inte är stad. Gleshet, landsbygd och andra begrepp används utan att de fungerar särskilt bra. Jag har diskuterat den här frågan redan tidigare. Sverige är i mångt och mycket ett rurbant samhälle redan idag.
För att detta rurbana Sverige kan fungera måste stadens infrastruktur och välfärdstjänster vara tillgängliga i hela landet. Men så är det inte. Och det har en historia. 1700- och 1800-talens reformer, som gick ut på att anpassa jordbruket till en mera industriell logik med hjälp av skiftesrörelserna, skapade en glesbygd utan fungerande infrastruktur. Byarna slogs sönder, kyrkan hamnade långt utanför, i någon form av periferi. 1900-talets urbanisering satsade sedan främst på städerna, där utveckling skulle äga rum, medan en allt mera avfolkad landsbygd försummades. Det finns idag varken ett fungerande väg- och järnvägsnät, en digital infrastruktur eller ens ett telefonnät för hela landet.
Rurbanitet är därför mest ett uttryck för begränsningar i en samhällsplanering som har svårt att gestalta periferin, de delar som ligger i utkanten eller utanför det förtätade urbana, utan att vara ren ödemark. Kostnaderna är för höga för att säkerställa att alla kan vara delaktiga på liknande villkor. Det gäller även för välfärdstjänsterna. Vi har många debatter om sjukvårdens, skolans, polisens och statens frånvaro i glesbygden. Staten tänker dock inte ta ansvar för en diskussion om vad som kan anses vara en rimlig lägsta nivå på samhällsservice. Ansvaret vältras över på kommuner och regioner som tvingas stänga skolor och sjukhus av ekonomiska skäl, trots att just dessa kommuner oftast har de högsta kommunalskatterna.
Rurbanitet utmynnar alltså i en kostnadsfråga, där samhälleliga periferier diskuteras som kommunala tillkortakommanden. Det finns inte heller någon politisk vilja att förändra ett skattesystem som gynnar det täta, urbana. De gamla klyschorna om landsbygdsbefolkningens bakåtsträvande brist på kultur, som diagnostiseras med hjälp av bilmärken och musiksmak, kommer väl till pass i dessa debatter.
Vi borde dock kunna bättre än så.
Foto: B4bees (Used under Creative Commons License)