Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder. 87 % av befolkningen bor i tätorter och räknas därför som urbaniserad. Denna urbanisering är resultat av Sveriges sena och väldigt långtgående industrialisering. Fram till industrialiseringens inledning var Sverige i ett europeiskt perspektiv däremot ovanligt lågt urbaniserat, runt 15% av befolkningen bodde i städer när industrialiseringen började ta fart kring 1870.
Denna bild upprepas många gånger och utgör grogrunden för ett slags urban norm inom politik och samhällsplanering. Sveriges modernisering ägde rum i städer. Städernas befolkningstillväxt var förutsättning för att lösa ekonomiska och sociala problem. Många tror att det kommer fungera så även i fortsättningen. Nästan alla städer planerar därför för befolkningstillväxt, även om det i många fall är en tämligen optimistisk prognos. I själva verket växer ett fåtal stora städer på många andra mindre städers bekostnad. Invandringen på 2010-talet har förändrat denna bild, men tidigare trender verkar återskapas nu. Det är ett fåtal städer, oftast högskoleorter, som gynnas.
Men bilden är tveksam även av en annan anledning. Intressant nog uppger en tredjedel av den svenska befolkningen att den inte känner sig urbaniserad. Är det bara ett missförstånd? På ett sätt ja. Frågan är bara vem som missförstår vad.
Bilden av urbaniseringen av Sverige bygger på definitionen av begreppet tätort, ett ”sammanhängande område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter”. Denna definition är gemensam för de nordiska länderna sedan 1960. Sverige har idag runt 2 000 tätorter.
200 invånare räcker dock inte till för att skapa en form av urbanitet. Denna definition av tätort används dessutom bara i de nordiska länderna. Liknande definitioner av begreppet tätort i andra europeiska länder, om de ens finns, utgår från 5 000 eller 10 000 invånare. Det är ändå inte meningslöst att utgå från tätorten för svensk del. Även en liten svensk tätort utgör för det mesta ett slags centrum, en förtätning med en rad servicefunktioner som i lika stora orter i andra delar av Europa är otänkbara. En ort med 500 invånare är i Centraleuropa ingenting annat än en by, för det mesta helt utan service. Denna service finns i stället i den närmaste staden som vanligtvis inte ligger så långt borta. Det är alltså Sveriges och andra nordiska länders gleshet som gör att tätorten fyller sin funktion, även som begrepp.
Tätorter skapar däremot inte i sig en känsla av urbanitet, även om de fyller urbana funktioner. Frågan är alltså vad vi kallar dessa platser och orter, som räknas som en del av Sveriges urbanisering men som inte förmedlar en känsla av urbanitet till sina invånare. Det är inte enkelt att besvara. Håller vi oss till tätortens centrala definitionskriterium, täthet, så är det alltså glesbygden vi pratar om. Men glest på vad? Är det bara invånarna som bor glest eller vad står glesheten för? Vi har faktiskt inte något bra svar på frågan och debatten handlar följaktligen ofta om antingen glesbygd, landsbygd, agrara områden eller liknande uttryck. Dessa områden är svåra att begripliggöra, så länge det urbana utgör normen. Glesheten definieras nämligen utifrån bristen på urbanitet, dess funktioner och förtätning. Glesheten är frånvaron. Och många känner sig följaktligen frånvarande i ett samhälle som satsar på städer.
Men saken är än mera komplicerad. Sedan den senaste kommunreformen, som verkställdes för runt 50 år sedan, på 1970-talet, finns det överhuvudtaget inte längre städer i Sverige, bara kommuner. Dessa kommuner innehåller före detta städer (i runt 130 av 290 kommuner), tätorter, och väldigt mycket gleshet. Kommunen ansvarar för alla delar och ska utveckla och förvalta dem. Sverige är därför ett land som i sin struktur blandar förtätning och gleshet, det urbana och det rurala, utan tydliga gränser, då allt ligger i en och samma kommun.
Sverige är i själva verket rurban, rural och urban samtidigt.
Ingen kan riktigt säga än, vad det egentligen får för konsekvenser. Vi behöver helt enkelt ett namn för det icke-urbana som är något annat än en beteckning på frånvaron.