Välfärdsstatens utveckling har haft långtgående konsekvenser för Sveriges städer och kommuner. De förvandlades i flera steg – framför allt genom två kommunsammanslagningar – till välfärdskommuner. Frågan är dock om begreppet välfärdskommun är meningsfullt och vad det i så fall betecknar.
På historiska institutionen vid Stockholms universitet finns för närvarande ett forskningsprojekt om de fyra nordiska huvudstäderna Helsingfors, Oslo, Köpenhamn och Stockholm under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Syftet är att förstå när och varför dessa städer bestämde sig för att satsa på frågor om välfärd och det allmänna bästa. Kring 1900 genomförde dessa huvudstäder i välfärdens och det allmänna bästas namn stora investeringar i vattenförsörjningen, spårvagnar, elektrifiering och andra infrastrukturella innovationer. Till det kom initiativ som gällde skola, barn- och äldreomsorg.
Dessa investeringar i infrastruktur och socialvård togs så småningom över av staten som i synnerhet efter andra världskriget satsade stort på skola, pensioner, sjukvård med mera. Dessa statliga initiativ stärkte städernas och kommunernas ekonomi avsevärt, gjorde dem så småningom till rikets största arbetsgivare, även om initiativet entydigt fanns på statens sida. Denna fördelning av uppgifter mellan kommuner och stat infördes eftersom den kommunala förvaltningens närhet till medborgarna ansågs som centralt. Välfärdsstatens praktik har därför alltid varit och är fram till idag kommunal. Detta principbeslut förklarades med välfärdsstatens historiska ursprung. Den byggdes upp på basis av äldre kommunala åtaganden, socknens fattigvård och äldreomsorg. Dessa åtaganden hade funnits i århundraden, även om de knappast kan jämföras med 1900-talets omfattande ambitioner.
I själva verket tvingade välfärdsstatens framväxt städer och kommuner att anpassa – och det vill säga utöka – sin verksamhet till en helt annan nivå. Det gällde de stora städerna lika mycket som de fler än 2 000 landskommunerna. Kommunerna fick uppgifter som de inte alltid hade möjlighet att verkställa på grund av att de inte var stora nog, det gäller i synnerhet de minsta kommunerna.
Lösningen på att ge kommunerna ett utökat socialvårdsuppdrag samtidigt som många kommuner var för små för att kunna hantera dessa uppgifter låg i två kommunreformer. Antalet städer, municipalsamhällen, köpingar och landskommuner reducerades från 2 400 till 278 kommuner (kommunreformerna 1952 och 1969/71). Idag har vi 290 välfärdskommuner som lyder under samma regelverk, har samma åtaganden och befogenheter, med samma rättsliga och administrativa uppgifter. De ska, i teorin, tillhandahålla samma välfärd för alla. Liknande kommunreformer har genomförts i nästan hela Europa, ungefär samtidigt och av snarlika anledningar. Sverige gick längst vad gäller minskningen av antalet, men även genom att helt och hållet avskaffa alla olika former av kommun.
Välfärdskommunernas etablering hade enligt Hjalmar Mehr, Stadsförbundets ordförande, ”fullständigt revolutionerande verkningar […] nästan som om man satt dynamit under de gamla stadsbildningarna. De gamla tätorterna kommer sålunda att mer eller mindre sprängas sönder.”
Det var om inget annat profetiskt. Välfärdskommunen hade inte bara helt andra uppgifter. Det krävdes en helt ny struktur på kommunens centralort, en som passade bilismen och idén om ett antal centrala funktioner som skulle samlas i centralortens mitt. 1962 års kommunreform följde här en stadsplanemodell som kallas för centralortsteorin. I centralortens centrum skulle handel och förvaltning få plats. Det gamla skulle ut från centrum, inte minst småhus och lägenheter. I samma veva skulle de sista spåren efter det gamla Fattigsverige försvinna, det som den nya välfärdsstaten rensade bort efter andra världskriget.
Resultatet var att den gamla centrumbebyggelsen revs i de flesta svenska centralorter under 1960- och 1970-talen. Det fattiga och förment fula skulle bort. Det var alltså inte bara en modernisering av själva byggnaderna i städerna. Den nya centralorten var i själva verket välfärdskommunen materialiserad, med sitt fokus på socialvård och förvaltning som kommunernas viktigaste funktioner. Denna förra århundradets välfärdskommun består än idag, men har svårt att anpassa sig till nya tiders idéer om välfärd – inte minst har deras centrum i många fall tömts på funktioner och lämnat efter sig stora tomrum.