Våra kommuner har allt mer blivit till företag som i gengäld för kommunala skatter tillhandahåller samhällsservice. Det gäller för väsentliga delar av vad som kan sammanfattas som social infrastruktur (skola, vård, omsorg). Vi har lärt oss att kommunen gör under- eller överskott, att den utökar eller begränsar sin service utifrån de intäkter som kommer in via skatter, kommunala utjämningssystem och statliga bidrag. Det som förefaller självklart krockar däremot med idén om att en stor del av den kommunala så kallade servicen är uttryck för medborgarnas rättigheter som garanteras av staten.
Att betala skatt har dessutom länge varit uttryck för ett samhällskontrakt, där skattebetalaren fick ett mandat att förhandla med staten respektive kommunen om viktiga frågor. Sådana förhandlingar ägde under förmodern tid rum på riksdagarna, där stånden lämnade in krav och klagomål i utbyte mot att bevilja nya skatter. Långt in på 1900-talet var skatter basen till människornas rösträtt, där mottagare av fattigvård eller de som hade försatts i konkurs fick rösträtt först efter andra världskriget.
Dagens skattesystem är dock frikopplat från sådana funderingar, i och med att nästan alla skatter inte är öronmärkta på ett tydligt sätt. Diskussionen om medborgarinflytande på kommunal nivå har dessutom svårt att ge konkreta konsekvenser. I det perspektivet är det bara rimligt att kommuner och staten begränsar sin service med hänvisning till det aktuella finansiella läget.
Men är det så enkelt?
En del av det som kallas för kommunal service är inte en service egentligen. Skola, bostad och sjukvård är rättigheter, delvis garanterade inom ramen för de allmänna mänskliga rättigheterna. En kommun kan inte vägra en elev en plats i skolan. Staten har en skyldighet att tillhandahålla ett boende, det ingår i FN:s konvention över mänskliga rättigheter. Denna konvention har skrivits under av Sverige, men inte till fullo implementerats i svensk lag. Den enskilda kan inte kräva en bostad av sin kommun. Vi har därför inte bara en stor grupp hemlösa, många gånger även hemlösa barn som vräks tillsammans med föräldrarna. En del kommuner exporterar sina bostadslösa till andra kommuner som fortfarande har lediga bostäder.
Det är förstås vanskligt, men möter många gånger svaga protester i den egna kommunen. Bostaden anses och fungerar som en vara, en investering som försvaras mot allt som uppfattas som en möjlig värdeminskning. Fattiga människor och rykten om att områden med många hyresrätter påverkar den egna bostadens återförsäljningsvärde spelar en tydlig roll i sammanhanget. Det är svårt att diskutera dessa frågor offentligt och Villaägarnas Riksförbund fick mycket kritik när de öppet krävde att inte utsättas för Miljöpartiets sociala ingenjörskonst – nämligen att ändra på bostadspolitiken för att stärka den sociala integrationen. I själva verket finns det få politiska initiativ som vill ändra på marknaden för bostäder och service.
Det har dock konsekvenser för kommunens identitet. Segregation har alltid funnits, i synnerhet i städerna. Alla äldre städer har tydliga sociala motsättningar och lika tydligt uppdelade bostadsområden. En rättighet att få segregera sig finns däremot inte och hör inte till en modern välfärdsstat. Varken de som utifrån sin etniska eller sociala bakgrund samlas i vissa förorter eller de som flyttar till renodlade villa- eller bostadsområden med höginkomsttagare har en rätt till det. Segregationen förstör våra kommuner och de tilltagande upploppen och den upplevda osäkerheten i vissa stadsdelar kan knappast behandlas som ett individuellt problem. Så länge majoritetssamhället inte förstår att välfärdsstatens försök att skapa trygghet och lika chanser för alla är förutsättning för en levande demokrati lär dock föga hända.
”Vad fan får man för pengarna?” blev inte någon lyckad retorisk strategi för en av Sveriges främsta företagsledare som samtidigt försökte smitta undan skatterna i Sverige. Ett samhälle med kommuner som behandlar sina medborgare som kunder befinner sig på ett sluttande plan, då den som betalar mest i skatt återigen verkar förvänta sig mer gehör för sina egna krav, precis som under förmodern tid. Det här handlar om ingenting mindre än vår demokrati.
Bilden visar en man som tigger av kung Georg V av Storbritannien, 1920.