I slutet av 1970-talet planerade Riksdagen att bygga ett garage på riksdagshusets östra sida. Vid arkeologiska utgrävningar inför bygget hittades rester av en stadsmur, en tunnel och en kyrkogård. Efter många debatter och en del påtryckningar från offentligheten gick Riksdagen med på att inrätta ett museum på själva fyndplatsen (museet öppnade 1986). Det var helt enkelt inte möjligt att flytta de arkeologiska fynden. Medeltidsmuseet intar mindre än hälften av den så kallade riksgropen. Det har blivit ett av Stockholms mest besökta museer.
Fram till nyligen.
Efter många år av interna förberedelser och ”samtal” med Stockholms stad sade Riksdagen för två år sedan upp museets hyresavtal för att riva själva museet. En förhandling med tillgängliga remissinstanser har aldrig ägt rum. Istället tvingade Riksdagen staden att hitta en alternativ lösning. Staden föreslog att flytta medeltiden till Stockholms främsta rokoko-byggnad – Börshuset – som för tillfället och på några års sikt härbärgerar Nobelmuseet, vilket förväntas flytta till nya lokaler vid Slussen, alltså lokaler som inte ens har börjat byggas. Med tanke på Nobelmuseets historia av misslyckade projekt får flytten alltså anses högst osäker. Medeltidsmuseet stängdes den 5 november 2023 tills vidare – och möjligen för gott. Börshuset har i övrigt inte bara fel arkitektur. Det är alldeles för litet, så att hela museet inte kommer att få plats. Och de arkeologiska fynden kan till stor del fortfarande inte flyttas.
Riksdagens ”förklaring”, om man får tolka den kompakta tystnaden som bara avbröts av kommunikationsavdelningens försök till förklaringar, handlar om behovet av att kunna ta emot besökare till Riksdagen på bättre sätt, samt att Riksdagen har behov av en tillfällig möteslokal, då delar av Riksdagshuset kommer att renoveras. Det kan vara meningsfulla skäl.
Den egentligen skandalen – ingredienserna i den soppa som hela den så kallade flytten utgör – är Riksdagens och stadsförvaltningens kompletta oförmåga att hantera ärendet. Att Medeltidsmuseets unika läge inte övertygade Riksdagens förvaltning överraskar inte. Som historiker är jag van vid att historiska argument aldrig vinner mot förvaltningarnas behov av att bättre kunna möta medborgarna. Det förakt för historien och de medborgare som i stora tal kom till Medeltidsmuseet fram till sista dagen visas än mer i det pinsamma förslaget att visa delar av stadsmuren i Riksdagens kommande besökscentrum bakom en glasvägg. Museets styrka var ju att muren kunde vidröras.
Riksdagen och staden förhandlade bakom lyckta dörrar, detaljer är inte kända, ingen vill yttra sig och beslutet fattades åratal innan Medeltidsmuseets dåvarande chef fick veta om museets nära förestående nedläggning. Hur många som belagts med munkavle av Riksdag och staden lär vi aldrig få veta, men när den sent tillkomna proteströrelsen för första gången möttes utanför museet förvägrades den till och med tillgång till ett eluttag för att kunna använda en enkel högtalare. Man får anta att detta beslut var stadens som detaljstyr den nya museichefen.
Det hela påminner betraktaren om en avgörande händelse i Stockholms historia. Gustav Vasa använde Stockholms blodbad år 1520 för att införa ett hårt regemente över stadens magistrat. Han placerade en kunglig fogde – som Axel Oxenstierna år 1634 ersatte med en högadlig överståthållare – för att tvinga huvudstaden att följa alla bud som enväldiga kungar och maktfullkomliga regeringar beslutade om. Överståthållaren satt kvar i stadshuset fram till 1967, vid den tidpunkten reducerad till en mer ceremoniell funktion. Det hindrar dock inte Riksdagen att med hänvisning till sin äganderätt stänga ner ett av Stockholms finaste museer i bästa läge, utan att ta en offentlig debatt eller ens svara på tilltal.
Gustav Vasas framgångar att få huvudstaden att underordna sig förefaller än idag hindra staden från att driva sina intressen på ett effektivt sätt. Stockholms stad står handfallen inför riksdagsförvaltningen som statsmaktens förlängda arm. Ett effektivt motstånd från stadens sida, eller ens ett offentligt utlåtande som är mer än en ansamling bortförklaringar om hur bra den här flytten kommer att bli för Medeltidsmuseet, har vi medborgare inte fått: ”Det är den största museisatsningen i Stockholm på decennier.” (Jonas Naddebo, dåvarande kulturborgarråd, i en DN-intervju 2021-12-16).
Jag vill hävda att det här är en demokratifråga. Inte minst Riksdagsförvaltningens kompakta tystnad och vägran att ens diskutera det som hölls hemligt i åratal är ett hån mot både Stockholms och Sveriges alla medborgare. Ja, med-borgare. Vi borde använda detta begrepp oftare.
Bild CC BY-SA 3.0: Holger Ellgaard, Wikipedia
